Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Kommer ALV över en halv miljon besökare i år?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Annons:

Linnéas Lördagskrönika: Jag tänker inte uppfostra mina barn

Julaftonsmiddagen. Granen. De inslagna klapparna med de krulliga snörena. Den lille snapsen som självklart intas med måtta. De fina kläderna. Lackskorna. De vattenkammade håren. De små rösterna som säger:
- Tack mor.
- Javisst far.
- Kan jag be att få…
Armbågarna som inte är på bordet, de lagom höga barnskratten och de fläckfria dukarna. Den lugna stämningen och de fromma barnen.

Annons:

Vad är lyx nuförtiden? Bubbelpool? Gyllene skor? Sekelskifteslägenhet med kakelugnar? Thailandsresor? Jag tjänar inga stora summor pengar. Har aldrig gjort. MEN jag har haft en annan slags lyx. Jag har nästan alltid haft förmånen att kunna jobba med yrken jag gillar. Har nästan alltid tyckt det varit kul att gå till och vara på jobbet. Och det är en lyx i sig. Men att just därför ha mental kraft och ork kvar, och att ”slippa ryta” åt mina barn, är nog en av mina absoluta favoritlyxar. 

”Bristen på föräldrars uppfostran syns redan i förskolan” har en bekant skrivit på sociala medier. Jag hör också kommentarer från äldre generationer om hur slappa vi småbarnsföräldrar är nuförtiden, om hur ouppfostrade våra barn är. Kommentarer om ”när ni var små röt vi ifrån om ni gjorde sådär”. Diskussioner om föräldrars curlande och hur ”barn nuförtiden måste lära sig att ha tråkigt”. 

 *

Curling alltså. Vad är det ens? Jag läste en artikel för ett tag sedan om en dansk studie där man jämförde curlade barn med icke-curlade barn. Man definierade curling som barn vilka fått mycket hjälp av sina föräldrar och som inte behövt hjälpa till hemma.

I studien visade det sig att curling-barnen kände sig minst ensamma, hade bäst psykisk hälsa, bäst relation till sina föräldrar och fullföljde utbildning i störst utsträckning. De är också med bland de barn som får högst betyg. De som både behövt hjälpa till hemma och fått mycket hjälp av föräldrar hade visserligen högre betyg, men curling-barnen kom tvåa.

De barn som däremot inte fått mycket hjälp av sina föräldrar var de som mådde sämst, hade sämst relation till sina föräldrar och var de som lyckades sämst med skolresultaten. Så varför är vi så rädda för curling? Finns det inte andra mekanismer i föräldraskap vi i så fall borde vara rädda för?

Säg, föräldrar som behandlar sina barn som skit. Eller föräldrar som behandlar den andra föräldern som skit. Eller föräldrar som slår sina barn, eller föräldrar som super sig fulla inför barnen eller som ger sina barn prestationsångest. Föräldrar vars barn har blivit deras personliga skyltdockor som de klär ut. Är inte allt det farligare än curling?  

*

Jag ryser till när jag hör ordet uppfostran, jag hör bara diciplin och skamvrå och rotting. Andra kanske menar att uppfostran är detsamma som vettiga barn, men folkvett kopplar jag till något annat. ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt” sa Astrid Lindgren och jag tror att hon hade rätt. För jag tänker inte ryta, om jag klarar att låta bli.

Däremot tänker jag såklart ta undan barnet, efter den eventuella ”ouppfostrade” händelsen och prata enskilt med henne, om hon sagt något elakt eller betett sig på ett otrevligt sätt. Ofta tror jag förresten att det kan vara läge att titta på oss själva istället. Barnen blir hyssjade åt när de låter mycket vid bordet, men farbror Gert (insert valfritt namn) får sitta och bullra och bre ut sig hur mycket som helst utan tillsägelse. 

Men ja. Rutiner, diskussioner, att visa hur man kan uppföra sig. Om det är vad som menas med uppfostran är jag med. Men det där med att ryta i och att ”barn ska veta sin plats” – vad är det? Respekt för vuxna ska barn ha. Såklart. Precis som att vi vuxna ska ha respekt för barn. Alla borde väl respektera sina medmänniskor och bemöta varandra på ett schysst sätt, oavsett ålder.

 *

Så inför julmiddagen på måndag. Hur förbereder vi oss? Och vad gör med släktingars eventuella höjda ögonbryn och ”borde du inte säga till henne att använda gaffeln istället”-blickar? Kanske ska vi bara komma ihåg att barn är barn. Att vi vuxna har övat normer i decennier, medan barnen inte har det. Därför kommer de att vara normbrytande. Kanske ska vi låta dem vara det. Låta dem gå från bordet. 

Jag tänker inte uppfostra mina barn, men jag tänker följa dem hand i hand. Peka, visa, fråga. Och jag tänker lära dem att respektera mig, genom att respektera dem. För det är lyxigt att slippa ryta, och jag gillar den sortens lyx. 

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons: