Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Kommer ALV över en halv miljon besökare i år?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Annons:

Linnéa Nestor: Att föda barn på ett berg

Ni vet den där känslan, när det känns som när man måste fisa, och fisen liksom vänder om och beger sig tillbaks in i tarmsystemet igen, och det blir som ett litet knip. Ni vet den känslan? Den hade jag för ett år sedan, när jag stod och diskade pastakastrullen och käkade lakritsdadlar. Jag noterade känslan, men la ingen större vikt vid den. För jag var upptagen med att gå i väntans tider.

Annons:

Vad jag fattar nu i efterhand är att den där omvända fis-känslan var en känning, en hint om att bebisen faktiskt skulle komma. Så småningom. Efter ytterligare åtta dagar i väntans tider. För det är tydligen så värkar känns i min kropp; som omvändande fisar.

*

Så för ett år sedan var jag inte en människa. Jag var en människa med en annan människa i mig. Låter som science fiction, men det är old fashion. Bebisar föds varenda dag. Och för ett år sedan var det jag som hade riggat sovrummet med handdukar och underlägg och gammalt duschdraperi på madrass och filmkamera och Spotifylista.

Vi hade bestämt oss för hemförlossning. Det där som kan röra upp så mycket känslor. Alla är med på att det är en bra idé att stanna hemma så länge man kan innan man åker in till förlossningsavdelningen på sjukhuset, men att stanna hela vägen betraktas inte som en lika bra idé.

Av just den anledningen var jag från början lite försiktig med att berätta om det för omgivningen. Jag vill ju vara till lags. Jag vill ju att folk ska tycka om mig. Vill inte att någon ska bli besviken. Vill vara duktig. Vill få MVG hos alla. 

Men i det här fallet hade jag och den blivande tvåbarnsfarsan noga övervägt alternativen, och det var hemfödsel som beslutet fallit på. Med doula. (Doula är en person som ska vara ett extra stöd för den födande och eventuell partner.) Två av de mest erfarna barnmorskorna i Sverige, doulan, jag och blivande tvåbarnsfarsan. Och så Spotifylistan och duschdraperiet och filmkameran och hela konkarongen. 

Så när allt var färdigt, läkarbesöken gjorda och förberedelserna klara, var det bara att vänta. Vänta, och hantera de eventuella rädslorna. Men vad fanns det att vara rädd för? Den här gången, till skillnad från första gången, visste jag ju att det framförallt skulle bli en UPPLEVELSE.

Inte en utomjordlig smärta, utan ”bara smärta”. Enorm, men hanterbar. Och andra gången ska det ju gå ”lätt som smör” (källa: typ alla jag hört prata om sina andragångsfödslar). Den enda rädsla jag egentligen hade var den som så många andra har; rädslan att bajsa på mig.

När jag var på en föräldrainformation inför första barnets ankomst minns jag att barnmorskan som höll i föreläsningen berättade att det var en av de absolut vanligaste rädslorna hos gravida kvinnor inför förlossningen. Och jag som den här gången var så lugn och trygg hade den ändå. 

 *

Jag hade också en vag rädsla för att det skulle hända någonting, med mig eller bebisen. Men det märkliga var att jag inte oroade mig för bebisens eller min hälsa, utan för resten av världens åsikter. Vad andra skulle tycka, tänka och säga om det skulle hända någonting under min hemfödsel? De skulle säga att det hade varit mitt eget fel, att jag fått skylla mig själv. Rädslan var alltså att inte vara till lags. I förlängningen var väl bajs-rädslan samma; en rädsla att inte vara till lags. En rädsla att störa, att vara äcklig. Vill, vill, vill ha MVG.

*

Det visar sig att mina förväntningar den här gången är att jag ska vandra upp på en liten gräsbeklädd kulle, dricka varm choklad ur termos på toppen, och sedan vandra ned igen. I själva verket är det Mount Everest jag ska upp på. I snöstorm. Barfota.

Rent medicinskt går allting helt utmärkt. Bebisen mår bra, jag mår ”bra”. Allting är i sin ordning. Men jag, som gick upp för en kulle och ner för ett berg, blev mentalt knockad. När jag ser på de mörka förlossningsfilmerna från den där långa februarinatten känns det så märkligt.

Jag ser en säng, jag ser en ljusslinga, jag ser en jordglob och några tavlor. Jag ser fem personer. En av dessa ska sätta sig upp på en pall. Det ser så enkelt ut. Utifrån. Men jag vet ju att den där femte personen inte är i ett sovrum, utan just på ett berg. Samma värld, och ändå inte. 

 *

Jag vill såklart ha MVG även i barnafödande. Vill att det ska gå fort, enkelt. Vill att jag ska kunna vara helt tyst när bebisen kommer. Tyst och mäktig. Istället tar det sin tid. Stannar upp och går långsamt. Jag försöker, försöker göra rätt. Slappna av. Andas rätt. Till och med när jag föder barn vill jag vara till lags. 

Men för varje etapp jag tar mig över, ju närmre jag kommer den där bergstoppen, ju längre bort försvinner mina MVG-ambitioner. De byts ut mot en ambition att slippa. Jag förhandlar med omvärlden, förklarar att jag inte vill mer. Att den här värken är sista värken. Efter den här tar jag ingen mer! Tills jag inser att det spelar ingen roll. Det här förhandlandet spelar ingen roll. Jag MÅSTE ta nästa värk. Och nästa. Och nästa. Jag måste göra det här själv. De andra är där, men de är i sovrummet. Berget måste jag ta mig över själv. 

*

Och där uppe på bergstoppen försvinner plötsligt min vilja att vara till lags. Jag bryr mig inte längre om betyg. Plötsligt är det bara jag. Jag och berget. Allt annat upphör. Min rädsla för att bajsa på mig försvinner. Jag skiter i om jag bajsar på mig. Jag VILL bajsa på mig. Ja, jag vill det! För att det enorma trycket ska lätta något. Och det där med att vara tyst försvinner. Jag vrålar, brölar, på Mount Everest. Det finns inga grannar som kan vakna i snöstormen. 

Och så kommer bebisen. Berget tynar bort, jag äter ostmacka. Jag vill be om ursäkt för att min förlossning tog så många timmar, den skulle ju bara ha tagit två, max tre, timmar. Stackars barnmorskor som inte fick någon sömn. Förlåt. Varm choklad i termos, och jag vill vara till lags igen. Jagar MVG. Men jag har varit på berget. Mött mig själv, och nu vet jag. 

Jag diskar pastakastrullen och äter lakritsdadlar, och den här februaridagen är jag bara en. Ingen mer i kroppen. Bara jag. Jag, och mina inre berg.

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons: