Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Har du varit utomlands i sommar?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Linnéas Lördagskrönika: Knopparna som brister

Jag handlar hallon och mandlar på Ica Kungsholmstorg, kanske för sista gången. Tar vanliga vägen hem, runt hörnet och genom valvet, kanske för sista gången. Hämtar posten i postfacket, kanske för sista gången.

Annons:

Flyttbilen står redan parkerad, vi lägger ned det sista. Besticken, saxarna, paraplyet och dörrmattan. Jobbet har jag redan sagt hejdå till, lämnat Noblesse-choklad och ett kort på personalrummet. Skrev på kortet att ”sedan 2010 har jag haft åtta bostadsadresser men bara känt mig riktigt hemma på en plats”. En liten känsla av paniksorg åker rutschkana längs med ryggraden och vidare ner i benen.   

Och plötsligt minns jag ingenting dåligt med de här åren, mina Stockholms-år. Minns inte bilbruset, minns inte böket med barnvagnen i hissen, minns inte den isande blåsten från Mälaren, minns inte mitt barns trista förskolegård.

Jag minns bara det andra, det fina. Barnen på jobbet, teatern, restaurangbesöken, muséerna, vännerna, klätterhallen, alla kaosfrukostar i vårt kök, mitt barns bästis. Varför ska vi flytta nu igen? Varför ska vi lämna allt det här?

*

Känslan av att lämna någonting.

Jag tycker att det finns stråk av samma känsla oavsett storlek på förändring. Att det är samma fenomen att flytta som att byta bild till krönikan. Eller som att skänka bort den där tröjan jag haft i garderoben sen gymnasiet. 

Och saken är den här; det är inte tröjan. Det är inte bilden till krönikan. Det är inte jobbet. Klart jag kommer sakna jobbet, men framförallt kommer jag att ha fullt upp med det nya. Använda nya tröjor istället för att sörja en gammal. Det är inte tröjan, jobbet eller bilden, det är vad den står för. Det är vetskapen om att tiden går. Att en era är över.

Det här decenniet är över, och när doften av vår lägger sig över Stockholm nästa gång kommer jag inte att vara där och känna den. Jag kommer heller inte att uppleva det första året i mina barns liv igen. De har nu passerat. De har blivit äldre. Jag har blivit äldre. Visst gör det ont när knoppar brister, och så vidare. 

 *

Men, om jag skulle backa för de här känslorna skulle jag vara en saksamlare av världsklass, och jobba kvar på mitt första jobb. Helst av allt hade jag velat gå om gymnasiet, igen och igen. Eller ännu hellre lågstadiet, förresten. Och jag skulle bo på en kulle byggd av gamla naglar och avklippt hår. Jag har en vän som när han var liten blev förstoppad för att han hade separationsångest inför toalettbesöken. Han ville inte släppa ifrån sig något alls. 

Och nu i efterhand är jag glad att jag vågade sluta nian, att jag vågade ta studenten. Vågade göra alla de där flyttarna och träffa alla de där nya människorna. 

*

Kliver i träskorna på farstubron, för första gången. Hämtar posten i brevlådan, för första gången. Cyklar ner till Vimmerby centrum för att köpa Digestive-kex, för första gången.  

Ger mig hän åt en annan version av livet, en gång till. 

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons: