Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Skulle du vilja se sex timmar arbetsdag?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Linnéas Lördagskrönika: Jordbruket är det heligaste vi har

Vitaminer, mineraler, fett, kolhydrater, färgämnen. Mat. Det mättande, det nyttiga, det farliga, det känsliga. Spaghetti och kolaflaskor och halsband med godisringar och sprutgrädde och egenodlade palsternackor och nyfriterade pommes och plommon och svamp. Allergierna och ätstörningarna.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Jag har många vänner som haft, eller har, ätstörningar. Och jag har varit hyfsat förskonad. Men i veckan insåg jag att jag också är ätstörd. Bara på ett annat sätt. Jag har också en störd relation till mat, till ätandet.

Jag känner, ofta, ”ska vi äta pasta idag igen? Tredje dagen i rad? Jag är urless på pasta nu” och jag rynkar på näsan åt doften av gödsel. Vi är nog fler som gör det, vi som lever på den här platsen, i den här tiden. Tycker att det är äckligt med leriga stövlar och blöt halm, och ”bonde” är inte jobbet med högst status. Bonnläpp och bonntölp och jävla bonne. 

Men egentligen; det mäktigaste vi har. Matproduktion och jordbruk – så låg status, men när man tänker efter, det heligaste. Det största. 

*

I veckan såg jag filmerna Utvandrarna och Nybyggarna. Jan Troells filmer efter Vilhelm Mobergs klassiker. Om Kristina och Karl-Oskar och barnen och om Danjel och guldet och sanden och stenarna i jorden och gröten som spräckte magsäcken på det hungriga barnet.

Det är så många av de här berättelserna och uttrycken man hört hela sitt liv som plötsligt väcks till liv när man blivit vad som kallas vuxen. Jag har hört folk säga gamla slitna harranger som ”tänk att byta land och tänk att byta språk och tänk att behöva lämna allting bakom sig”. Men jag har inte fattat förut. Det gör man väl aldrig fullt ut, om man inte själv tvingas in i det, men plötsligt landar det i mig.

När jag och min bättre hälft gick i flyttankar i höstas funderade vi över hur det skulle bli med förskola, vänner, jobb, kulturutbud, trädgård och altan, stadspuls, planlösning, transportmedel. Vi funderade inte en sekund över jordmånen. Inte det minsta. Det gjorde Kristina och Karl-Oskar.

Platsen de valde att slå sig ned på hade inga färdigbyggda hus. Ingen väg, inte ens en trampad stig som ledde fram dit. Men den hade bra matjord. Och det var den de skulle leva av. Precis som jag. Det är som om jag inte har fattat det förrän nu. Utan en jord att leva av dör jag. Jorden, odlingen, maten. Havregrynsgröten och sparrisen och morötterna och brödet och hummusen och hallonpannacottan. 

*

Klimatångest tar sig olika uttryck och betyder olika saker för olika människor. En jordbrukares klimatångest blir så direkt, så tydlig. Min egen ängslan har börjat sippra in i tankarna nu, på riktigt. Jag tänker att ”det här blir bra, det här huset blir bra och det här livssättet kan verkligen bli perfekt för oss”, men sedan tänker jag att ”det spelar ingen roll om inte maten räcker”. För det är sant. 

Mat har för mig blivit synonymt med smak. Med kryddning och menyer. Med kalorier. Jag har aldrig förknippat mat med vad det faktiskt är; livselixir. När jag tänker på mat på det sättet, blir jag så outsägligt tacksam över att jag kan mata mina barn. Över att jag själv får äta. Över att lantbrukarna skänker mig och min familj vårt dagliga bröd. (Eller tja, inte skänker kanske, vi får nog vackert betala för det, men det är väl rätt så rimligt.)

Samtidigt blir jag så bedrövad över att det redan nu, i april, råder torka. Jag blir också ledsen över att den globala matproduktionen, ironiskt nog, är den som har störst påverkan när det gäller klimatet. Och efter att ha kompletterat Utvandrarna-sviten med dokumentären ”Den sista skörden” blir jag närmast förtvivlad över hur jorden mår idag. 

Du ligger där, lilla jord, och är så tyst och lugn i din mäktighet. Och när grödorna växer är det våra liv som säkras. För precis som förr måste vi äta. Äta bör man annars dör man. 

Annons:

1 kommentar

Esse non videri 2019-04-28 07:30:13

Hög tid att fler vaknar och förstår vad det lokala betyder. Vad som egentligen räknas. Sammanhållning, lojalitet, självförsörjning, oberoende, hållbarhet och långsiktighet. Vad och vem som egentligen står dig närmast när det väl gäller. När det inte är hobbyhumanism, utan skarpt läge. När jordmån och jordbruk har återtagit sin heliga status. Vem hjälper dig då? Vem hjälper du? Kan du hjälpa dig själv, dina barn, dina gamla, din granne?

När samhällskontraktet bryts, när hjälpen inte kommer, när statligt stöd uteblir, vem hjälper din kommun då? Din stad, din familj? Har du en plan för det? Har våra lokala politiker en plan för det? Än värre, vad har våra rikspolitiker för plan för det? Vad vurmar de? Det nära eller fjärran? Nationalism eller globalism? Sverige först eller EU först?

Globalismen har länge dominerat både ekonomi och politik och det gör sig nu allt mer påmint. Ingen kommer undan. Ett system byggt på evig tillväxt kräver ett konsumtionssamhälle med slit- och slängmentalitet. Där även du är en förbrukningsbar resurs, en tillgång. En del av vinstmaximeringen. En blind köpkraft i beroendeställning som inte ifrågasätter.

Samtidigt har man splittar det som varit enat, det som hållit oss samman. Man har gjort denna sammanhållning och gemenskap till något fult. Man har förminskat, försvagat, splittrat och demoniserat det vi har gemensamt.

Vi har blundat, tagit den enkla vägen, låtit oss ledas i en riktning vi tagit för naturlig, oundviklig utveckling. Att allt färre samtidigt har blivit allt rikare på allt flers bekostnad, har gått de flesta av oss förbi. Vi som har fått det så bra?

Jag brukar citera Torsten Nothin ”Det svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd har offrats på den falska solidaritetens altare”. I takt med det som nu rullas upp i omvärlden kommer det att bli allt mer påtagligt. Notan är på väg och för svenskt vidkommande har vi en del att stå till svars för.

Lite kuriosa kring Kristina och Karl-Oskar och tiden för utvandringen. Det fanns tillgång till mat, man ville bara inte fördela den. Varför undrar vän av ordning? Då som nu var befolkningsflytt syftet. Då Amerika, nu Europa. Styrt av politik, i sin tur styrd av ekonomin, i sin tur styrd av pengar, som kontrolleras av vem? Då som nu. Lär av historien och förstå bättre vad som händer i nutid och varför.

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons: