Tänk att det ryms så mycket längtan i det här att vara förälder. Att det är så mycket vemod och nostalgi och andra bitterljuva känslor, som man trodde bara fanns i Karin Boye-dikter och doften av blöt asfalt.
Så mycket du rör upp, utan att behöva röra dig. Du bara ligger där, och vill inte vara till lags för någon. Ler inte på något särskilt sätt för att det ska se snyggt ut på bilder, håller inte in din gosiga mage, skriker precis hur högt du vill och precis så högt du känner är nödvändigt för att få oss två stora idioter att fatta vad det är du behöver. Du är bara du. Du lever så som vi vuxna försöker leva. Bryr dig inte om vad andra tycker, gör din grej.
Du är som våren. Ligger där och väcker liv i allt. Allt i mig. All denna längtan.
*
Hur jag längtar bakåt, till då, när du var ett litet frö inbäddad i mig. Hur jag minns dina rörelser i min kropp, hur stark och livlig du var där inuti. Hur du sparkade din pappa i ansiktet när han la huvudet emot min navel som var den enda väggen mellan er då.
Hur jag längtar tillbaks till ditt tandlösa leende, och nu har du tio små vita underverk. Hur jag kan känna sorg över att du aldrig kommer amma på mig igen. Att du är så stor nu, och att den tiden när du var liten, sådär liten, är förbi.
Och hur jag längtar framåt. Längtar efter att vi ska prata med varandra. Med ord. Ord!
Hur jag längtar framåt till när du har lärt dig springa och ska komma springandes för att möta mig i hallen efter jobbet.
Hur jag längtar, konstant. Hela tiden, oavbrutet, efter dig. Bara längtar, längtar. Och hur jag snart kommer jag att längta tillbaks till just den här stunden, när du precis har vaknat och jag hör ditt skrik i babyvakten och far upp som en superhjälte för att trösta dig. För att lägga mig bredvid dig och känna ditt fjuniga sömnsvettiga hår, och dina mjuka små fingrar med de där naglarna som växer som ogräs. Känna din kropp andas.
Hur jag kommer längta tillbaks till det. Och längta framåt. På samma gång. Och samtidigt bara vara så uppfylld av nuet med dig att man tror att det inte ska finnas plats för någon längtan.
*
Att det ryms så mycket längtan i det här att vara förälder. Så mycket vemod och nostalgi andra bitterljuva känslor som man trodde bara fanns i Karin Boye-dikter och doften av blöt asfalt. Och tvivlet innan du kom. Tankarna. Kan jag komma att älska dig lika mycket som det stora barnet? Det kändes omöjligt, orimligt. Det kanske bara var sånt tvåbarnsföräldrar säger, för att alternativet är tabu.
Men hur jag nu efteråt bara överlämnar mig åt sanningen.
Du är som våren. Ligger där och väcker liv i allt.