Det tysta. Alltså, det knäpptysta. Jag förstår att jag inte fattar deras kommunikation, att det finns så mycket mer som sägs än vad jag ser – men ändå. Jag skulle bli galen om jag inte kunde berätta att jag är kissnödig. Eller att jag är glad. Eller att jag är ledsen. Eller berätta om känslan som infinner sig när någon blivit arg på mig. Om jag inte kunde berätta precis om hur jag och min käraste träffades. Om jag inte fick resonera, diskutera, vrida och vända med ord och tonlägen. Det är tur för mig att jag inte är ko.
*
Sen tänker jag på alla de som kan prata. Som har stämbanden och tungan och ljuden och hela köret. Men som ändå inte pratar om hur det känns när världen rämnar. Jag menar, vilken välsignelse det är med språk ändå. Det är en superkraft. Men det är inte alla som använder superkraften.
Såhär; en kompis till mig, som råkar vara kille, har berättat om en händelse han var med om med sitt punkband. De skulle repa, och någon ställer en slentrianmässig "hur är läget"-fråga till en av bandmedlemmarna. Denne svarar att "det är sådär", förklarar att han och hans livskamrat sedan åtta år har precis gjort slut. Han har blivit dumpad.
Det blir knäpptyst i lokalen. Någon säger "ahh, fan va surt". En annan håller med, "mmhrm…". En tredje tar till orda:
– Lyssna här, såhär ska du göra. Du ska googla upp en riktigt dyr stereo, och sen ska du jobba som fan för att få ihop pengar till den, så att du har något annat att fokusera på. Är du med? Okej, då kör vi. En två tre fyr!
Sen var det slut. Sen var det punk.
*
Och jag, som är uppväxt i en stereotypisk tjejvärld, den där det vrids så många gånger på känslorna att jag ibland inte vet vad som är fram och bak längre, vad som är skönt och vad som gör ont, vem som är Samir och vem som är Viktor, jag tänker "NEEEEEEEEEEEEEJ!!!! Släpp det inte!!!! Prata meeeeeer!!!!!"
Som när min lillebror var tolv och hjärtekrossad och satt på sitt rum och nästan-grät. Och jag frågade om han ville prata. Och han svarar:
– Prata om vadå?
Alltså, hela mitt väsen vrider sig när jag hör det. Prata om VADÅ? Om ALLT! Det finns ju inget stopp! Det finns ingen känsla som inte kan pratas om. Vändas på. Vridas ur och vecklas upp. Känslor är ingenting som slocknar bara man lägger locket på. De växer utan syre. De är snarare röklukt, de måste vädras bort. De måste ristas och piskas, de måste ut i solen!
Min killkompis. Min lillebror. De kunde lika gärna varit kor, tänker jag. Det hade kanske lättat hjärtat mer, till och med. Gräset och det tysta samförståndet i en hage om sommaren. Killar och kossor.
*
Samtidigt hade jag också velat ha en släng av det där "en dyr stereo löser allt"-tänket. Jag hade velat ha ett punkband med mina polare. Hade velat åka skateboard och prata om olika sorters ljudsystem. Hade velat säga "en två tre fyr" och sen var det bra. Men det fanns det inte tid till, för vi vände och vred och analyserade. Det är vad jag lärde mig. Det är vad jag kan. Ändå skönt, ibland, att ha den där dyr stereo-approachen.
Sen var det slut. Sen var det punk.
Kossor och killar och tjejer och alla våra regler och mönster och stereotypiska världar.
Så många sätt det finns att leva.