Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Linnéas Lördagskrönika: Det stora sveket

Hon gråter redan i cykelstolen på väg dit. Snyftar och säger om och om igen ”jag vill att du ska stanna idag. Bara liten stund”. Jag försöker slingra mig så gott jag kan för att slippa svara. Jag vill ju inte säga nej när hon ber om min trygghet. Men jag vill inte heller ljuga för henne. Jag vet att korta avsked är bäst. Ett snabbt hejdå, en liten puss. 

Annons:

Jag vet också att hennes förskola är fantastisk. Att pedagogerna är engagerade, att lokalerna är mysiga, att hon gillar sina kompisar. Att hon kommer att vara på gott humör när jag hämtar henne, och att hon kommer att få en fin dag. Jag vet det.

Ändå gnager det i ryggraden när vi närmar oss. Hur blir det idag? Hennes gråt eskalerar vid grinden. Fortsätter in i hallen där vi ska ta på regnbyxorna. Ber mig om och om igen; ”Gå inte, stanna. Jag vill inte vara här. Det är läskigt.” Jag vet att det inte stämmer, att hennes rädsla kommer att försvinna snart, mycket snart, men min magkänsla tar ändå ton. Tar i från botten. Den ropar, skriker, gormar. LÄGG AV! LÄMNA HENNE INTE!

Men jag lämnar henne. Eller, jag försöker. För hon klänger sig fast vid mig. Hennes lilla kropp ger allt den har, håller det hårdaste den kan. Jag sliter mig loss och en snäll pedagog hjälper till, försöker trösta och frågar henne om de ska läsa en bok. Men hon hör inte, ser inte. Kämpar fortfarande för att komma till mig. Skriker mamma. Skriker ”MAMMAAA!”. Jag går sönder. Allt inuti mig säger mig att jag gör fel. Mina instinkter går samman och skriker i kör. Jag gråter på vägen därifrån. Som hon. Vi gråter båda två.

*

Jag vet inte vad som är rätt. Jag vet inte vad som är fel. Säger ingenting om någons val. Men det är en så ovan känsla. Att gå emot allt vad magkänsla och intuition heter. Träffar andra föräldrar och alla känner igen sig.

– Ja, det är hemskt. 

Men det är som att vi inte stannar upp. Vill inte fundera över det, rädda för vad svaret kan vara. I alla andra lägen vad gäller föräldraskap får vi rådet att lyssna till vår magkänsla. Att låta den leda oss. Men inte här. 

*

Jag minns när hennes storasyster började på förskolan och hur det var samma sak då. Hur hon grät, hur hon vädjade. Och hur hennes vägran och protester om morgnarna långsamt mattades av, hur hon efter hand gav upp. Hur hon förstod att det inte spelade någon roll. Hennes tysta gråt hela vägen dit. Små tårar på kinden. En protest omvandlad till stilla sorg. 

”Jag får sluta jobba” kommer jag ihåg att hennes pappa sa under ett av våra samtal. ”Såhär kan vi inte ha det”. 

Men ingen slutade jobba. Och det blev bättre. Gråten blev ett undantag, bara ibland. Och hon verkar må bra nu. Verkar inte ha tagit skada. Inga större men. Men det där sveket. Att lämna när allt man vill är att stanna. Den där skrikande magkänslan. Små salta droppar, stora hemska känslor. Att neka dig mig.

Annons:

1 kommentar

Kjellgren Sven 2020-09-12 15:41:32

Bra skrivet. Tar tag i mig!

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

+ =  

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

2 st (980x300),
Gå tillbaka till mobilversion