Linnéas Lördagskrönika: "Googla inte så mycket"

Jag har en bomb i magen.

Och jag står där, på vågen, i korridoren, igen. Det är sommar. Det luktar fotsvett. Jag kliver av och går in i det lilla rummet igen. Snälla ögon möter mig. Hon är snäll, min barnmorska. Jag gillade henne redan första gången vi sågs. Hon knappar in min vikt i datorn. Jag är på kurvan, eller vad det heter.

- Och hur funkar allting? Mår ni bra?

Det gör vi. Jag, den som sprattlar i magen och den som sprattlar i magens pappa mår bra. Jag får lägga mig på britsen, för vi ska lyssna på ljudet inifrån magen. Tickandet och bruset. Det låter bra, säger barnmorskan. Det låter bra den här gången också.

*

Sedan sitter vi mittemot varandra vid skrivbordet och ska boka nästa tid. Skenet från datorn speglar sig i hennes läsglasögon, och jag tänker att nu, nu ska jag fråga. Om någon vet så är det ju hon.

- Jag tänkte lite på en sak…

- Ja?

- Det här med vaginal förlossning och kejsarsnitt. Jag undrar lite vilket som är bäst? Med risker och så?

- Okej… Hur menar du då?

- Jag är lite rädd för bestående skador och så, och jag tänkte bara höra…

Säger jag och väntar på ett svar som ska rädda mig. Som ska försäkra mig om att det som ligger i magen inte alls är någon bomb.

- Ja, att föda naturligt är ju alltid det bästa. Kroppen är gjord för det, och kvinnor har fött barn i alla tider. Försök att inte oroa dig så mycket.

- Mm, men vet man hur många som får bestående skador efter vaginal förlossning?

- Jag vet inte om det finns några exakta siffror, men det är väldigt ovanligt. För de allra, allra flesta läker kroppen jättefint. Försök att inte oroa dig, och googla inte så mycket. Det kan bli så fel då.

 *

Så jag går hem och fortsätter oroa mig. Öppnar datorn. Fortsätter googla. På familjeliv.se skriver någon såhär, i en tråd om förlossningsskador: ”Syddes i ungefär en timme medan jag grät och maken satt bortglömd och höll dottern. Det tog 18 månader innan jag kunde ha sex utan smärta.”

En annan skriver: "Jag märker fortfarande (6 år senare) av att slemhinnorna är slappare och att det bildats som en ficka från tarmsidan. Om jag är hård i magen kan avföring ibland fastna lite där och behöva en putt av ett finger i slidan...”

En tredje skriver: ”Det tog 18 månader innan jag var återställd. Mitt andra barn föddes med kejsarsnitt på grund av att det var så hemskt första gången. Hade jag inte blivit lovad att få välja kejsarsnitt så skulle mitt andra barn aldrig ha blivit till.”

Jag gråter och tänker på bomben i magen. Hör den ticka.

*

- Om man inte visste hur det känns att svettas vet man det nu.

Det regnar, och vi kämpar för att få fram regnskydden till barnvagnarna. Det är bökigt, och min kompis tvåmånadersbebis skriker.

Vi står under ett träd och pratar om förlossningarna. Om min och om hennes. Använder ord som jag förut tyckte var lika med äckel och vider, men som jag nu tycker är mer spännande än Morden i Midsomer. Jag hade en enkel förlossning, i jämförelse med hennes. Nu har vi tagit oss förbi avsnittet som slutar med att den nya människan lagts upp på bröstet. Vi inleder kapitlet där det blivit dags att resa sig, duscha, lägga en jättebinda i trosorna och lunka iväg till ett av rummen på BB. Med en liten krabat i en glasvagn på hjul.

- Men hur jobbigt det skulle vara efteråt, säger min kompis och fortsätter:

- Det var jag inte beredd på. Inte beredd alls.

*

Jag hade ingen bomb i magen.

Det var en unge. En fantastisk en. Och innan hon kom ut var jag kanske orolig, rädd och panikslagen, men var det någonting jag VERKLIGEN var, så var det just; beredd. Beredd på ett mindre helvete. Eftersom jag hade googlat så mycket, läst mardrömshistorier om inkontinens och underlivssmärtor långt in på nätterna, stod jag redo som en soldat med geväret i högsta hugg. Så när förlossningen väl kom, var den ingenting jämfört med mina farhågor. (Ja, bortsett från när jag hittade en bulle i fittan alltså, som bekvämt nog försvann efter ett halvår.)

Det kostade mig en delvis ångestfylld graviditet, men jag blev belönad med beredskap.

Barnmorskorna jag hade på mödravårdscenralen var helt, totalt och odiskutabelt fantastiska. Likaså barnmorskorna på min förlossning. Men jag fick aldrig informationen jag frågade efter. För sådan information talar man inte om. Sådan information är lika med äckel och vider. Sådan information är tabu. Så pass tabu att min kompis inte ens frågade efter den.

Så pass tabu att det inte ens finns någon riktig statistik på hur många som lever med skador efteråt, trots tusentals år av barnafödande. Och om ingen berättar vad fan det är fråga om, så kommer en del av oss att googla ändå. Och en del av oss kommer, trots snälla ögon och goda avsikter, inte höra några hjärtslag, utan bara en tickande bomb.