Det var så längesen jag var på festival eller inflyttningsfest eller ens en jävla parmiddag att jag har börjat tycka det är helfestligt när zoom har hängt sig. Att jag börjat tycka det är hysteriskt roligt att någon har ritat en snopp på trottoaren.
Min nivå för vad jag tycker är bra underhållning har sjunkit lägre än volymen på mormors radio när en låts på utrikiska börjar spelas. Det kan man ju tycka vad man vill om, men att det, förhoppningsvis, ska komma en tid där jag lite casual kan bjuda in mina grannar på en tv-spelsmatch, repa med mitt blivande punkbank i källaren eller bara ha ett fucking INOMHUS-kalas för mina barn när de fyller år – det känns helt otroligt. Som en utopi. Det känns som att vänta på alla världens julaftnar hundra gånger om. Jössenamn vad jag ska fira det. För det är ibland som om jag glömt bort vem jag är. HAPPINESS ONLY REAL WHEN SHARED skriver Christopher McCandless i verklighetsbaserade filmen ”Into the wild” strax innan han dör ensam i en övergiven buss i Alaskas vildmark. Han hade kanske rätt.
*
Jag är inte ens särskilt isolerad. Livet är, i stort sett, likadant. Vardagen. Familjen, jobbet, barnen som leker, barnen som bråkar. Jobbar på. Men jag blir den jag är tillsammans med de jag är med. Därför har så många av mina delar blivit vaga. Nästan bortglömda. Jag är numera absolut mestadels förälder. Det är en toppengrej. Jag älskar att vara förälder. Men när jag plötsligt hittar ett gammalt fotografi eller lyssnar på en låt från ”förr i tiden” ruskas jag om för att jag inser att det finns fler delar av mig. Jag har intressen. Jag gillar grejer. Jag har vänner. Det är väl naturligt att de här delarna blir vagare under småbarnsåren, men nu är de nästan osynliga.
När folk i somras pratade om att den här pandemin skulle skaka om samhället i grunden tyckte jag att de överdrev. Men nu har det gått ett år. Kanske ändå att vi kommer att känna av svallvågorna ett tag. Kanske helt säkert. Både samhällsmässigt och socialt. En del skit, en del fint. Några grejer jag hoppas på att vi tar med oss är:
• Insikten att riktig lyx är att få umgås med varandra (inomhus! Utan grillkorv!). Att hänga, leka, skratta, samkväma oss. Låt det få vara den nya definitionen av lyx, istället för flygresor och nya bilar.
• Att man kan jobba på olika sätt. Väldigt, väldigt många kan ta ansvar för sina arbetsuppgifter oavsett vilken plats man befinner sig på. Bort med 8-timmarsdagar – in med ett mer flexibelt förhållande till jobb och arbetsuppgifter.
• Digital kultur – för alla, oavsett bostadsadress.
• Att det är okej att stanna hemma för att man är lite krasslig. Att man inte behöver skämmas för det.
*
Tänk va, vem behöver åka till Thailand när det här är över? Vi har alla halkat ned till behovstrappans lägsta trappsteg. ALLT kommer att vara guldkant. Kunna gå nära andra människor på Ica. Slippa fundera över om det är ”muskelvärk” eller ”träningsvärk”. Inte behöva lyssna till huruvida ungens hosta är rosslig och återkommande, eller bara andfåddhet.