Annons:

Tjejers enda känsla

Vi är i en fräsch klädbutik. Eftersom att jag är en så kallad PK-morsa är jag väldigt sällan i fräscha klädbutiker med nya plagg i rader, jag köper i princip enbart second hand. Men nu ska det köpas ett känslohalsband för att min 6-åriga dotter vill ha ett känslohalsband eftersom att hennes kompis har ett känslohalsband. 

Annons:

Ett sånt där magiskt, som byter färg beroende på vilken känsla man har. Hennes första möte med kapitalismens lurendrejeri. Ett där bluffen är oväntat tydlig. Men inte om man är 6 år, då tycker man att det är just magiskt. 

 

Vi hittar det till slut, en hjärtformad amulett på en silverfärgad kedja för fyrtionio och nittio. Hon får självklart köpa det för sina egna pengar, eftersom att jag är en sån pretto-förälder som hon kommer störa ihjäl sig på när hon är tonåring. 

 

I alla fall.

När vi är inne i butiken får jag syn på ett annat slags halsband som hänger i samma avdelning som ”känslohalsbandet”, nämligen – bästishalsbandet. Ni vet. Det med ett hjärta som man delar i två, och så har man den ena delen själv och ger den andra delen till sin bästis. Det är inget fel i sig, men plötsligt blir jag påmind om att hur mycket vi än skriver in normkritik och jämställdhet i förskoleplanen, och hur ofta vi än diskuterar Me too på nyheterna, så verkar det vara svårt att lära gamla hundar sitta. För samhället verkar vara just en gammal hund. En blind och döv som lunkar på. I butiken hänger tjejernas kläder där, med gulliga hundar och katter och hjärtan och regnbågar, och killarnas kläder hänger där, med bilar och maskiner och superhjältar och tåliga jeans. Ja, alla kan köpa ett bästishalsband, men det är tydligt att det riktar sig till småtjejer. Och redan här lär vi oss att vi har bästisar. En bästis. Att vi umgås två och två. Att det är svårt att vara tre. 

 

*

 

Det här med bästis är toppen på många sätt. Vi lär oss att komma riktigt nära en annan människa. Vi delar allt med vår bästis. I vått och torrt. Umgås så mycket att vi så småningom börjar ledsna på vår bästis. Blir irriterade. Tar avstånd för att sedan bli vänner på nytt. Kommer nära. Övervinner hinder. Kommer ännu närmare. Kan prata om känslor, om trauman, om allt. 

 

Allt det här missar många (inte alla) killar. De har inga bästishalsband. Ingen bästis. De hänger mer i gäng. Startar band, spelar tv-spel i grupp, håller på med lagsport, men pratar inte känslor. Är inte förtroliga med varandra. Men de har kul. Har många polare. Umgås mycket och med många. Det missar många (inte alla) tjejer. 

 

*

 

Funderar över det här när vi promenerar ut ur butiken. Min dotter är överlycklig över sitt känslohalsband. Vi kikar på vilka känslor halsbandet kan visa. Blå betyder glad. Grön betyder glädjefylld. Gul betyder upprymd. Röd betyder lycklig. Svart betyder belåten. 

 

Fem olika versioner av glad. Jag förstår att det kanske inte hade varit världens bästa idé att lägga till typ ”skitförbannad”, ”girig” och ”svartsjuk” bland känslorna (då hade få föräldrar varit sugna på att punga ut) men man hade väl i alla fall kunnat unna tjejerna att känna någonting annat än glädje? Säg till exempel förvånad, nyfiken, hemlighetsfull, självsäker, lugn, stark och otålig. 

 

För vi bajsar inte bara blommor, och vi känner inte bara lycka. Och det ligger inte i vårt DNA att ha bästis, och både killar och tjejer gillar gulliga hundar och katter.

Annons:

Linnéa Nestor

linnea.b.nestor@gmail.com

Annons:

Annons:

3 kommentarer

Gösta 10 april 2021 18.50

Haha du har tid att förklara för tidningsläsare att det är skit. Men du kan inte förklara för ett barn att man kan skicka pengar till läkare utan gränser istället för att betala för skräp tillverkat av barnhänder till slav/ickelön. Och ändå säger du att du är pk. Detta kan bara betyda att du har för mycket pengar i förhållande till hur mycket du tänker igenom saker och ting. Generation motsägelsefull/popcorn.

Kjell Karlsson 12 april 2021 18.11

Det är klart att en mamma vill ge sin 6-åriga dotter en liten present.
Herre gud, ska hon trimmas redan att inte unna sig något alls utan man ska skänka bort allt till andra.

Det räcker väl med 53 miljarderna per år som redan skänks från våra skattepengar världen över.. Plus de 150 miljarderna som vi ska ge till EU
och som den lilla flickan får hjälpa till att betala av på när hon växt upp.

Nej, låt barn vara barn.

November 15 april 2021 10.40

Ännu en gång en utmärkt krönika som belyser mönstren som bygger på en stagnerad förväntan om hur vi ”ska” vara och bete oss - enbart mot bakgrund av vår könsidentitet. Tack Linnéa!

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

+ =  

Annons:

Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta