Okej, jag har fått en dotter. Hon ligger här på mitt bröst och tar sina första andetag. En dotter. En dotter som ska växa upp, som ska ut i världen. Som ska möta världen. Möta doften av syren och skolavslutningskänslor och trevliga busschaufförer och ljudet av kramsnö under varma skor och första kyssen och pirret och nyfödda kattungar och den där känslan när man äter lakritsrem på festival.
Allt det där ska hon få möta. Men hon ska också få möta sånt som kan ropas i skolkorridorer och sura busschaufförer och känslan av skam och brustet hjärta. Och hon ska få möta alla möjliga sorters mallar och ramar och insorteringar och fördomar och förutfattade meningar och förväntningar utifrån att hon är just hon. Att hon är min dotter. Att hon är tjej.
*
Okej, jag har fått en dotter. Hur gör man nu? Hur ska jag lära henne om alla de här hittepå-reglerna. De som vill lära henne att hennes kroppsbehåring är äcklig samtidigt som Ryan Goslings är sexig. De som tydligt skanderar vilka färger som passar och inte passar henne, vilka plagg som passar och inte passar henne, vilka intressen som passar och inte passar henne. Hur ska jag lära henne att påfundet smink KAN vara problematiskt utan att begränsa hennes uttryck?
Jag försöker så gott jag kan. Inser att nästan hela Pettson-boken handlar om killar (med undantag för hönorna) och läser ”hon” om Findus när vi myser ned oss med ”Pannkakstårtan” och ”Rävjakten”. Försöker belysa det märkliga i att alla tjejer (människotjejer som djurtjejer) har ögonfransar i majoriteten av barnlitteraturen medan killarna inte har det. (Om man ska vara ärlig – vi har alla ögonfransar, så är det.)
Poängterar att Jasmins proportioner, i Disneyfilmen Aladdin, är helt hej-kom-och-hjälp-mig när hennes midja är lika bred som hennes ÖGA. Svarar så gott jag kan när hon kommer hem och har lärt sig att killar inte kan vara ledsna. Gör vad jag kan när hon vill knyta ett rep runt midjan för att ”annars vill ingen gifta sig med en”. Men det finns en oro för att det ändå blir fel. För att jag, istället för att stärka henne, får henne att förakta det som är typiskt ”tjejigt”. Det är ju inte det som är poängen.
*
Därför blir jag stolt när hon frågar. ”Varför är det bara killar som spelar i bandet?”
Att hon inte tar det för givet. Att hon ser det skeva i att så stor del av musikerna på våra scener är killar, grabbar, snubbar, män. Och att hon då frågar. Vi resonerar lite kring det.
Jag har en egen teori om att det luddiga vi kallar ”samhället” så länge velat att kvinnor ska vara fina och snygga och vackra att många tjejer helt enkelt inte haft tid att spela gitarr eller åka skateboard eller lärt sig programmera. Såklart att det inte är så enkelt, såklart att det finns tusen svar och sjuhundra sätt att vrida det på, men det spelar egentligen inte någon större roll. Hon frågade. Det är det stora. Och så länge hon frågar, så vet jag att hoppet lever.