Dagens Vimmerbys krönikör har börjat göra något hon aldrig gjort förut. Hon har börjat träna. I dag skriver hon om träningshetsen och kroppsideal.
Jag sitter i soffan och tittar på Aladdin, Disneyfilmen. Äter popcorn som smular, fastnar innanför kläderna och kliar. Mina fingrar blir feta av oljan och saltet och när jag höjer volymen blir det fettfläckar på fjärrkontrollen.
Hon är så himla vacker alltså, Jasmine. En riktig pangbrud. Hennes ögon är stora och magiska och hennes midja är pyttepytteliten. Faktiskt så liten att midjan är ungefär lika bred som hennes öga. Det är ju helt overkligt, egentligen. Men Aladdin tycker hon är skitsnygg och blir kär i henne innan de ens pratat med varandra. Jasmine har kroppen alla vill ha, vem behöver prata då?
Jag mosar in en ny näve popcorn i munnen. Jag borde också bli smalare och snyggare och få en bättre midja. Som Jasmin. Jag borde bli mer som Jasmin.
*
Men vi har aldrig riktigt klickat, jag och träningen. Jag har tyckt att det är tråkigt och överskattat, och Jasmines midja har aldrig räckt som morot. Dels för att den är omöjlig att få, och dels för att det är TRÅKIGT att träna. För mig i alla fall. Jag gör hellre annat, som att se film och äta popcorn eller måla tavlor och spela teater.
Träning för mig har varit ungefär som en populär kille i nian som alla vill vara med, trots att han egentligen inte är särskilt härlig, och trots att han dessutom bara säger till folk att de inte duger som de är. Typ ”du kan vara med mig om du vill, men jag kommer aldrig att tycka att du räcker”.
För mig har det bara handlat om hetsen, utseendet, kroppen, målet som aldrig går att nå. Jag tycker att det knappt har gått att andas på gymmet för att luften är så tjock av krav och blickar som dömer. Så vi har aldrig blivit polare.
*
Men så blir jag gravid, och så får jag barn, och så bär jag på barnet stup i kvarten, och så böjer jag mig ned för att ta upp något jag tappat, och så ilar det till i nedre delen av ryggen. Och så blir det värre, och så gör det så ont att jag måste gå hem från jobbet och få smärtstillande av doktorn och så lägger jag mig ned i sängen och tänker att det här går inte. Så jag börjar träna. Inte simma, inte dansa, som jag gjort tidigare för att det är kul, utan TRÄNA. Benböj och vikter och frivändningar. Rygglyft och armhävningar. Och smärtan försvinner, undan för undan.
Och plötsligt infinner sig en ny känsla inför tränings-fenomenet, en känsla jag förut aldrig haft. Aldrig ens strävat efter. Jag står framför spegeln på gruppträningen och håller skivstången med sträckta armar ovanför mitt huvud, och jag känner mig stark. Inte smal som Jasmine, utan stark som Pippi Långstrump. Det är mäktigt, och plötsligt fattar jag grejen. Plötsligt klickar vi.
*
Om träningen som fenomen är en populär kille i nian så skjuter han sig själv i foten när han slår sig ihop med utseendehetsen. När jag får syn på ett plakat på tunnelbanan med texten ”Få tillbaka kroppen du hade 1983” och känner att budskapet är ”du duger inte som du är, gör något åt det” är det ingen vidare reklam för mig egentligen. Jag blir inte glad, inte pepp, inte sugen på att köpa ett dyrt gymkort. Jag blir bara nedslagen, känner mig inte välkommen.
Det här med att vara stark är ju så mycket härligare. Det här med att orka mer och att slippa ha ont. Det borde verkligen vara mer av träningsvärldens image, men det hamnar liksom i skymundan för all skit som står i vägen, och oavsett vem som bär skulden är det synd. Det är synd att Jasmine är träningens postergirl när det borde vara Pippi Långstrump.
För ärligt talat vill jag inte vara mer som Jasmine. Men jag är gärna mer som Pippi.