I Norge letar man efter en kidnappad miljardärsfru där man kräver 90 miljoner euro i lösensumma. Polisen har valt att gå ut offentligt och vädja i TV till allmänheten: ”kolla igenom era kameror runt fastigheten, företag runt sina företag, kommuner på sina gator – kanske någonstans är kvinnan fångad på bild”.
I vår del av världen skulle det vara omöjligt. Medborgarna uppfattar att kameraförbudet och regelverket kring trygghetskameror skyddar brottslingar. Istället borde det anses skapa trygghet för vanligt folk.
Förre utrikesministern Anna Lindhs mördare togs tack vare kameror på ett varuhus, terrorister i London jagades och togs tack vare trafikkameror – i vår del av världen, det genom årtionden vänsterimpregnerade landet Sverige, blir det en debatt med eko av 60-talet om något företag vill sätta upp kameror eller om kommunen vill bevaka torget eller för all del gator utanför krogar.
I vår del av världen blir lärare hotade med kniv, elever och andra i skolan knivskurna. Ett stort arbetsmiljöproblem, säger facket. Otrygg studiemiljö, säger skolinspektionen. I veckan diskuterade man om metalldetektorer skulle införas i skolan.
Nu är förändringar på gång. I Västervik byggs skalskyddet upp kring skolan, kodade lås, vakter diskuteras. Hoten mot elevers och lärares arbetsmiljö är latent stora. Politikerna har börjat förstå att man måste säkra upp sina miljöer på samma sätt som företag.
*
Det är i och för sig ingen som vill ha ett övervakarsamhälle, om man kan slippa. Men är vi vid vägs ände nu? Är vi på tröskeln till att vi alla kan ses i någon kamera var vi än rör oss? Där vi visiteras via någon röntgenanordning innan vi passerar gränser?
Ja, vi är där nu. Redan styr brottsligheten allt från byggnationer av hus till vägbulor på stadens gator. Såsom samhället utvecklats, med en ökande kriminalitet och olika syn på vad som” går för sig” bland både generationer och människor från olika kulturer och bakgrunder, så borde polisstyrkan och satsningarna inom rättsväsendet haft en proportionell budgetökning på 10 procent per år de senaste 20 åren.
Men vår historia är tvärtom, i vår del av världen har vi pratat oss till förnuft; skillnaden är att de som är satta att prata (poliser, lärare, socialarbetare, företagare) blir hotade och hatade medan de som är satta att fatta de ekonomiska besluten (politikerna) i stort sett är anonyma, i riksdagen, i departement, sakkunniga statssekreterare och utredare - långt ifrån händelsernas centrum.
De ser på TV vad som händer, det blir deras underlag för beslut. Reaktiva, inte proaktiva.
*
Vi har valt en hög teknisk utveckling i vårt land. Vi har valt att curla våra barn som alla vi föräldrar givetvis tycker är genier och borde få göra som de vill, utan någon styrning av oss... Vi har valt att barn och ungdomar ska ha sina behov tillgodosedda först, därefter de vuxna. I vår del av världen är det viktigare att barnet får åka bil till skolan än att den vuxne kommer i tid till jobbet...inte av säkerhetsskäl, utan för barnets bekvämlighet.
Vi har valt att skydda brottslingar, slagskämpar och terrorister från att hamna på film genom kameraförbud, till nackdel för alla brottsoffer och utredande poliser.
Vi har valt att skydda rånare i en butik, till nackdel för den trygghet den anställde kan känna av en kameraövervakning.
Vi har valt att inte skaffa resurser att utreda alla brott, att sätta folk i fängelse 6 månader istället för 6 år, att låta tungt kriminella tala ut i TV-soffan om hur bra det är med fotboja istället för fängelse, att låta andra, tredje och fjärde brottet bli rabatt på det första.
Vi har valt att flytta mobboffer från skolan snarare än att sätta mobbaren i förvar, vi har valt att inte låta mamma och pappa betala för ungdomars skadegörelse, att inte låta skolbarnen städa sin egen skolgård från skräp, att tvinga elever som vill läsa och studera under ordning utföra sina uppgifter i klasser där tre ligister gör arbetsdagen omöjlig för både lärare och elever – ja, allt detta har vi valt i vårt Sverige, i denna kommun, i denna del av världen.
Hur kunde det bli så?
Invandringen säger några och självklart har vi med invandringen fått in kriminella människor, som anslutit sig till de redan kriminella människor som redan finns bland infödda svenskar. Nej, att skapa något ”vi och dom” är inte lösningen på problemet. Vi hade kriminalitet långt före invandringen, det sprängdes och sköts och mobbades innan också. Men skillnaden är att det fanns en allmän inbyggd respekt för vuxna och för rättsväsendet – man var starkt medveten om konsekvenser, ingen kunde säga ”vem bryr sig” för alla visste att rättsstaten brydde sig. Du ”åker in” helt enkelt. Botten utreddes.
Idag sker det inte.
*
Lösningen är att se till att konsekvensen av kriminellt handlade är högt redan första gången, redan när man är ung. Lösningen är starka sociala resurser på besök i hemmen där föräldrar får ta konsekvenser och kostnader. Lösningen är bra lärare men också larmknappar på katedern, väktare i skolan, magnetbågar såsom på flygplatser vid skolentréerna, taggade lås.
Det är tryggheten och arbetsmiljön för majoriteten i skolmiljön som är viktig, inte om några ligister hamnar på ungdomsvårdshem eller inte.
Redan i skolan ska konsekvenser av brott vara kännbart, inte bara för eleven utan framförallt för dennes föräldrar. Konsekvenser av brott är inget som ska gå på offrets försäkringspremie eller på skattemedel – det ska gå på individen och individens förmyndare. Om det så tar 30 år att betala! Räkna in att den mobbades föräldrars uteblivna arbetsinkomst ska ersättas också, när man får vara hemma hos sitt traumatiska barn. Mobbaren ska veta att det hen gör, kostar hen och hens föräldrar.
Det ska vara offret som sitter i TV-soffan och beskriver det man utsatts för, den med fotboja ska vara någonstans där man inte bara skäms för att vara, utan också har gott om tid att begrunda om det är ett liv man vill ha. Konsekvensen ska kännas långt in i märgen.