KRÖNIKA: Är Dackarna trots allt det stora hotet mot Västervik?

Det är ju lätt att bli nostalgisk och tänka tillbaka på tiden då derbymatcherna mellan Dackarna och Västervik drog 8 000-9 000 åskådare. Folk åkte från både Blekinge och Östergötland för att få vara en del av upplevelsen. Sedan dess har något hänt.

Förutom att vi i dag inte har någon Tomasz Gollob, Nicki Pedersen, Hans Andersen, Darcy Ward, Greg Hancock eller Andreas Jonsson i matcherna mellan lagen, och att det i sporten inte finns någon Tony Rickardsson, Jason Crump eller Leigh Adams längre,  så vet jag faktiskt inte vad.

Med kassa tv-avtal har ligan gjorts tillgänglig för alla oss bekväma medelålders figurer som tycker att det är rätt gött att glida ner i soffhörnet på tisdagskvällen. Det är klart att tv-sändningar bidrar till att öka intresset och kunskapen om sporten, men när det inte ger ekonomiskt ersättning som täcker tappet och småpengarna inte räcker till för utveckling, så är det givetvis kontraproduktivt. Det är en del. Men som sagt, sedan vet jag inte.

***

Det känns som att det snart bara är i Västervik som det glimmar kring arrangemangen, där hypen består och där staden alltmer sluter upp runt sporten och sitt lag.

Men man har gjort det både smart och skickligt inom klubben. Med en tydlig strategi och målmedvetet arbete under flera år har Morgan Andersson och hans gäng skapat en produkt som attraherar, intresserar och berör. Framför allt marknadsför man den ypperligt och serverar den snyggt.

Sådant arbete skapar också möjligheter, vilket är en förutsättning för sportsliga framgångar – och då tänker jag absolut inte bara på det rent ekonomiska. Västervik är ett lysande exempel där mod, kunskap, lyhördhet, hårt jobb och ett öra mot marken också ger sportsliga resultat. Här har många föreningar mycket att lära om det ska bli ordentlig fart på speedwaysporten i det här landet igen.

Att profilerna på hojarna i dag är betydligt gråare och inte lika säljande som de var för 15 år sedan, är tyvärr svårare för klubbarna att göra något åt. Det saknas helt enkelt några bad boy´s att älska att hata.

***

I Målilla i går kväll var det betydligt färre åskådare på derbyt än vad Dackarna hade i snitt för säg bara sex-åtta år sedan, och då var det ändå säsongens bästa publiksiffra (gratismatchen mot Rospiggarna borträknad). Men på något sätt har man de senaste åren vant sig vid att tycka att 3 400 besökare, när det sitter lite folk i grässlänten i målkurvan och stora läktaren är fylld till en fjärdedel, ändå är ganska bra.

Någon het derbykänsla skapas dock inte på stora Skrotfrag arena när det inte är fler personer runt ovalen än så. Och även i övrigt kändes det som att något fattades i går.

När matchen väl var i gång tog maskinen Västervik relativt omgående död på den. Eller om det var Dackarna som vek ner sig? Hemmalaget hade bara poängövertag i ett av 15 heat och förlorade 35-55. Man var inte med i starterna, gjorde konstiga spårval på banan, saknade fart och verkade i bland vara utan både energi och självförtroende.

***

Ett Västervik med den form och nivå de har visat upp de senaste två matcherna får nu stå ut med att gälla som klar favorit till SM-guldet. Jag håller dem klart starkare och framför allt jämnare än Smederna. Bredden är imponerande, och när bredden dessutom är detsamma som toppen gör det saker ännu svårare för motståndarna. Att säga något annat än att Västervik Speedway får bära favoritskapet är bara larvigt och enbart ett försök att ta bort pressen från laget. Man borde inte behöva säga mer än ”Nielsen” och ”Lindgren” för att få slut på den diskussionen. Den förstnämnde är ju häpnadsväckande bra för tillfället.

Dackarna då? Ja, hur konstigt det än låter så tror jag ändå att det är laget som skulle kunna utmana Västervik. För du kommer väl ihåg hur det var för ett år sedan? Ganska likt, va?

Om vi utgår från gårdagen så är vanligtvis stensäkre Frederik Jakobsen långt ifrån i gång efter sin skada. Här finns ett enormt sparkapital. En Rasmus Jensen i form, som rakt av kan ersätta någon av gårdagens reserver, är så klart en jätteförstärkning.

Sedan är frågan vem av Avon van Dyck och Tomas H Jonasson som får stryka på foten? Avon tar stadiga steg, närmar sig för varje tävling och är stundtals riktigt snabb på banan. Tomas kapacitet känner vi ju till, men när ska den komma fram?

Nej, med tanke på den kapacitet Dackarna har när man får det att fungera och med samtliga förare tillgängliga, så tror jag inte att något lag vill möta dem i kvarten.

Men för att kunna vara med och slåss om den ädlaste medlajen krävs det att den tilltänkta startsjuan är komplett, hel och i form. Annars kan det lika gärna komma att se ut som det gjorde i går.

***

Nästa vecka körs den sista grundserieomgången, sedan är det dags för slutspelet att dra i gång – i år iklädd en helt ny dräkt, där sex kvartsfinallag ska bli fyra semifinallag. Vinnaren av grundserien väljer kvartsfinalmotståndare först bland lag fyra, fem och sex i serien. Tvåan väljer sedan mellan de två lag som är kvar, och trean får det lag som blir över.

Kvartsfinalerna avgörs i bäst av två matcher där bäst placerade lag i grundserien börjar med bortamatch i samtliga tre kvartsfinaler. På så sätt tas tre semifinallag fram, medan den sista semifinalplatsen tas av det lag i kvartsfinalerna som förlorar med minst marginal – en lucky loser, helt enkelt.

Det här är ett upplägg som har använts i Polen de senaste åren, och med stor framgång dessutom. Den största vinsten är framför allt att inget lag får vänta flera veckor mellan den sista grundspelsmatchen och semifinalen.

Hur lagen kommer välja? Eftersom en omgång återstår och serien dessutom haltar rejält (fyran Lejonen har tre matcher kvar att köra), så ber jag att få återkomma med den killgissningen om ungefär en vecka.