Till kursen jag pluggar skulle vi ta med oss varsitt personligt föremål till workshopen. Jag hade glömt, förstås, men läraren sa att det inte gör något. Vi som hade glömt kunde ta fram nånting vi alltid har med oss i väskan.
Jag plockar fram den lilla röda necessären jag fått av mormor, där jag förvarar läppstift, huvudvärkstabletter, öronproppar, plåster, kam, hårnålar, tofsar, och burken med min utdragna visdomstand. Första tanken är att välja läppstiftet, men sen tänker jag att det inte säger lika mycket om mig som tanden gör. Så jag väljer tanden.
*
Vart jag fått den från är ju uppenbart, den har växt upp i käften på mig. Sen fastnade nån äcklig matrest där och det blev inflammerat och när tandläkaren frågade om jag ville boka en tid för att dra ut den kändes det givet. Det är på riktigt ett av livets bästa beslut. Så de drog ut den.
– Då var det klart, sa dom.
Men jag hade ju inte ens fått se helvetet. Så jag kunde inte låta bli att fråga om jag fick se den.
– Ja visst.
– Kan jag få den?
De tittar på mig med lite äckel i blicken, och räcker över tanden. Sen dess har jag haft den i väskan. Vet inte riktigt varför, kanske nån tur-grej, vidskeplighet. Eller så bara blev det så.
När det är min tur att berätta om mitt personliga föremål skramlar jag med burken. Jag tar inte fram tanden - det är för mycket - men jag berättar att den finns där inuti. Att jag likt ett barn inte kunde låta bli att få se min tappade tand. Att jag likt ett barn kände att det här är värt något. Det här är en del av mig. Min tand.
*
På väg till lunchen blir det ett givet samtalsämne. Nån berättade att hon faktiskt sparat sin spiral efter att den tagits ut hos gynekologen. En annan berättade att hon sparat sina naglar när hon var liten. En tredje berättade om en kompis som samlat sina sårskorpor.
Äcklet för oss närmare varandra. Vi är djur, men vi låtsas om att vi är människor i högklackat och kavajer. Så när vi vågar erkänna för varandra att vi är djur, äckliga djur, blottar vi oss själva. Det är på ett sätt ofarligt - det är inga familjehemligheter eller inre ärr vi visar upp, bara ett gemensamt äckel som vi alla befinner oss i. Eller har befunnit oss i.
Jag minns när jag som elevassistent såg en elev plocka ut en snorgubbe och äta upp den. Så äckligt att jag storknade, men också ett minne - sådär gjorde ju jag också. Och jag tyckte det smakade gott.
Jag har faktiskt slutat äta snor numera, men likväl är jag ett äckligt djur. Med en gammal utdragen visdomstand i väskan. Precis som du.