– Mamma! Pappa! Ni måste komma! KOM! gormar hon från köket. Vi är bara några meter bort. Borstar tänderna, bäddar sängen, stänger av klockradion. Men hon är bestämd, springer för att hämta oss, vi MÅSTE komma! NU! När vi frågar varför det är så bråttom förklarar hon, att hon är rädd.
– Vad är det du är så rädd för, undrar vi.
Och hon glor på oss som vore vi totalt blåsta.
– Monster och pirater.
Monster och pirater. Okej, piraterna på Astrid Lindgrens Värld må vara läskiga, men vi har förklarat tusentals gånger att de inte är elaka längre. Att de har blivit kompisar med Pippi och Pippis pappa nu.
Och monster. Monster finns ju inte ens.
– Joho!
– Nähä.
– JOHO!
– NEEEEEJ! DET FINNS INGA MONSTER! MONSTER FINNS INTEEEEE!
*
…försöker jag desperat övertyga min dotter om. Trots att jag är mycket väl medveten om att det är en total livslögn. SJÄLVKLART finns det monster. Hela mitt liv är fullt av monster. Kryllar av dem. Bakom spegeldörrar och under IKEA-sängar. Gömmer sig i skrymslen och vrår. Får mig att vilja gå naken hela dagen bara jag slipper öppna garderoben.
När jag tänker efter möter jag flera monster om dagen. På jobbet möter jag dem stup i kvarten. Ni vet, tankemonstren: ”Men vänta nu – jag är ju en bluff. Jag kan inte det här. Varför är jag här? Varför tror folk att jag kan det här? Jag är en lurendrejare! Jag kan ju i princip ingenting och FRAMFÖRALLT kan jag inte det här!”
Det monstret. Jag vill avbryta hela grejen men det går inte. Lektionen börjar om två minuter. En minut. Den börjar nu. Och barnen promenerar in i salen för att vi ska ha drama ihop. De vet inte om det men deras lärare har INGEN KOLL. Nada. Men nu ska garderobsdörren öppnas. Monstret ska ut i ljuset. Nu. Nu!
*
Snabbspolning till efter lektionen. Eller mötet. Eller krönikaskriveriet. Eller valfri annan situation i livet. Monstret är som bortblåst. Garderobsdörren står vidöppen och där finns bara guldkjolar och fjäderkreationer. En och annan håraccesoar. Kanske några slitna t-shirtar, men så illa är det inte. Inget konstigt alls.
”Wow. Jag är verkligen fantastisk. Jag är som gjord för det här!”
Den känslan. Åtminstone ibland. ”Nu vet jag. Nu behöver jag inte fundera mer över det här. Det finns inga monster. Herregud, nu får jag skärpa mig. Är jag fyra år gammal eller?”
Och så nästa dag är de tillbaka igen. Monstren har stängt dörrarna. Intagit sina positioner. Lurar och gömmer sig. Joho, jag är helt säker på att det står där bakom. HELT säker. Monster finns. Självklart finns de.