Min mor sa under hela sin ålderdom att hon ville bo hemma till den dag hon dog. Hon hade en underbar hemtjänst de år den bestod av endast en och samma person.
Det skapades en relation, som försvann när socialtjänsten i Vimmerby började köra runt olika hemtjänstpersonal, en del kunniga, andra utan ett svenskt språk, så till den grad att hon hade 15 olika hemtjänstpersonal hos sig.
Det känns som att alla bra gamla system och processer måste göras om, många gånger av okunniga unga tjänstemän som vill pröva andra sätt. Jag brukar säga till dem; ”Coca Cola har knappast ändrat sin flaska på hundra år, den innehåller fortfarande den mest sålda drycken i världen”.
Ett annat exempel; texten i tidningarna är så liten att gamla inte längre kan läsa den. Ändå medger tidningarna att det är de gamla som är läsare, de unga har inte tidningar… Vad går man för akademisk utbildning för att dra en sådan tokig slutsats…?
*
Tillbaka till mamma. Hon fick alltså 15 olika välfärdspersonal hem till sig under en vecka. Då slutade hon äta. Hon åt sin medicin ända till den dag hon fick fel. En yngre kvinnas medicin hade levererats fel hem till min mor, som knappast unde läsa en medcinförpackning. Som tur var upptäckte jag det hela innan hon tagit en av morfintabletterna. (Jodå, jag anmälde felet).
När hon sedan föll för första gången i den lilla trappan i huset och kom hem från akuten, placerades hon i ett korttidsboende på Granen för att utröna hur väl hon kunde klara sig. Det första hon sa när jag besökte henne: ”Vad är det är för pensionat?”
Hon var klart imponerad så 92 år hon var. Och väl hemma vid köksbordet förde hon korttidsboendet på tal. ”Men du ville ju bo hemma”, sa jag. Hon mumlade något om att hon inte visste att det såg ut så. Hon hade bilden av fattigstuga i sitt huvud.
*
Nåväl, jag sa till henne at hon verkligen fick försöka övertyga socialkontorets handläggare för platserna räckte inte åt alla som har behov. För socialnämnden i Vimmerby är ”hemtjänsten fixar det mesta” ett mantra och det gällde kanske förr när man kallade personalen hemsamariter. Men absolut inte nu. Ur ett brukarperspektiv.
När hon kom hem från akuten efter det andra fallet i trappan, med blåmärke över halva ansiktet blev behovet också uppenbart för socialen och hon fick en plats på Eken. Ett rum med wc, dusch i korridor men mamma tyckte det var himmelriket. Hon gick upp tre kilo de kommande månaderna. Hon frågade mig ständigt när jag kom ”Har du råd med det här? Det är ju sådan service, så fantastisk personal, det måste kosta dig att ha mig här.”.
Nej förklarade jag, det ingår i den välfärd du betalat till i hela ditt liv. Så roligt att du trivs, sa ja.
Något år senare gick hon bort vid 95 års ålder.
*
Borghaga och Vimarhaga byggdes och idag är dessa omsorgsboenden än bättre än Eken. ”De med behov” har verkligen kommit till ”ett pensionat med allt inklusive”.
Jag tänkte när mamma gått bort, hur hade hon haft det sista 10-15 åren i en lägenhet på Granen istället för att bo kvar i villan?
”Allt inklusive” har inte de som sitter ensamma hemma i sin lägenhet och inte fyller kraven för omsorgsboende, men ändå behöver bryta ensamheten, ha hjälp att laga mat, koka kaffe och styra sig rent allmänt.
*
Tyvärr är dagens kommunala politiker tondöva, och många var det redan under den tid jag satt i stadshuset. Med över 200 i kö till Granen, under flera års tid, så har man ändå inte förstått att det ekonomiskt säkraste bygge man kan göra är att bygga ett trygghetsboende.
Nej, de gamla vill inte bo i Pistolsmeden och få hemtjänst med 15 olika människor – de vill bo på Granen, visserligen hemtjänst där också, men med möjlighet att gå ned och äta och samtala med jämngamla och framförallt ha all service, också den som genom åren tagits bort.
*
Upprätta ett regelmässigt trygghetsboende i Vimmerby! Nu har man tagit bort en stor del av matserveringen och det återstår väl bara en gemensam måltid och det är helt obegripligt. På ett hotell karar en person att laga och duka upp frukost till 40-50 personer så kostnaden för frukosten borde bli överkomlig för de boende, även om vi vet att kommunen aldrig har så bra förmåga som privata företag att driva effektiv verksamhet.
Det finns mängder av Trygghetsboende i Sverige där man har full matservering hela dagen, där det också finns fullständiga rättigheter och det är upp till var och en att beställa vad man vill ha. Och givetvis betala för sig också. Det gör man även på Granen i Vimmerby. Men av någon anledning så drar man ned.
*
Vi har alltså en situation som följer: Den största boendekön sedan många år tillbaka är till Granen. Andelen som är 65 år eller äldre i Vimmerby kommun ökar sakta till nu snart 30 procent av befolkningen. Man är rädd för tomma lägenheter men forskning visar att man förlänger det egna boendet innan inträde i omsorgsboende, med tio år. Det finns intressenter att bygga och Vimarhem kan också bygga.
Vad gör kommunen? Jo, bygger Pistolsmeden, vanliga hyreslägenheter i otillräckligt antal. En tillbyggnad av Granen skulle sätta igång flyttkarusellen och vi skulle få billiga lägenheter (och villor) i Capella, Stjärnhusen, gamla Vimarhem etc. till unga att flytta in i.
*
De enkla beslut som fordras klarade inte jag själv av att få majoritet för under alliansstyret då centern hårdnackat sa nej, ivrigt påhejad av sin representation i Vimarhem. Sedan satt Tomas Petersson (M) och Helen Nilsson (S) och styrde och inte heller då kom det ett beslut, trots att också KD alltid varit för ett utbyggt trygghetsboende. Då hade det funnits majoritet i fullmäktige.
Nu sitter centern vid makten och då kan man förutsätta att det är godnatt för ett trygghetsboende i Vimmerby. Man är fullständigt blind inför det stora behov som finns och den stora nytta ett tillbyggt Granen skulle skapa. Man bryr sig inte. Ensamma gamla ska fortsätta vara ensamma.
I stället blir det mindre och mindre service på den spillra till trygghetsboende som finns på Granen. För boendet fyller inte ens den definitionen.
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i DV, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte DV:s.