De själva förstod det mycket tidigt. Om ni inte redan visste det så är de unga och friska pensionärerna en stor grupp uteätare, åtminstone i Vimmerby. För många restauranger är de basfödan, de bildar den grund som restaurangen behöver för att klara av att få ekonomi i Dagens Rätt.
Sedan två veckor tillbaka finns de inte längre i restaurangerna. De är oroliga. Stannar hemma.
För restaurangerna innebär det märkbart lägre omsättning dessa dagar.
Även om risken är liten så måste man ha förståelse för den rädsla som råder i pensionärskollektivet, och ju äldre man är, ju fler andra sjukdomar man har, ju mer orolig är man.
Men det gäller alltså de uteätande pensionärerna, de som egentligen är så ”unga” att de kan ta sig till en restaurang, även om de fortfarande kan laga maten själva hemma.
*
De äldre pensionärerna då, de som haR hemtjänst, hur skyddar de sig?
I Vimmerby får de besök av upp till 20 olika omsorgspersonal per fjortondagarsperiod. Kylmaten är nog ok tillagad, den är säkert inte kontaminerad oCH man får tro att ingen virus härjar i centralköket.
Men besöken då?
Här isolerar sig de yngre pensionärerna; bunkrar upp mat hemma för minst 2-3 veckor, lagar sin egen mat och går högst ut till postlådan eller tar ensamma promenader utan att stanna och prata med någon. De har ingen hemtjänst.
De äldre har inte den möjligheten, de får istället hembesöken som vanligt och hur ska de veta att inte någon av de 20 olika omsorgspersonal som kommer hem till dem bär på smittan? En smitta som dessutom är som mest livsfarlig för just dem själva? De måste ha tillit, har inget annat val.
*
Som DV:s redaktör Jakob Karlsson skrev tidigare: det har varit tyst från kommunen. Nu har man fyllt upp hemsidan med mer information, bland annat uppmanat dem som jobbar inom hemtjänsten att tvätta händerna. Människorna inom omsorgen som jobbar i andras hem, de som kan läsa byråkratsvenska på en dator och ta emot och förstå information, klarar säkert av en säker hantering, har absolut säkert så hög moral att de stannar hemma vid minsta tecken på snuva.
Nu tror jag inte att någon inom omsorgen smittar ned en gammal människa i dennes hem. Men risken är större för de äldre pensionärerna än för de yngre. Just för att så många olika personer ska in i deras hem. Ska det vara så svårt att organisera hemtjänsten så man kan få färre människor in i den gamles hem? Måste det vara så många som 20 olika, en av de högsta siffrorna i landet? Det är klart att det skapar oro, också hos anhöriga.
*
Genom åren har Vimmerby kommun tagit hemtjänst som sitt förstaval. Inte för att det varit det bästa för den gamle, utan för att det varit billigast för kommunen. Man behöver inte bygga omsorgslägenheter.
Men nu kommer andra frågor in på agendan; är det en risk för omsorgen att så många som 20 olika människor ska in ett hem, är det en risk att man får slänga så mycket kylmat samtidigt som den gamle tappar vikt. (Min mor gick upp 3 kilo på en månad när hon kom till Eken, 94 år gammal. Ändå hade hon genom åren fått kylmat varje dag… som stod kvar i kylen.)
Är det en risk med ensamhet? Ensamhet betecknas som en hälsorisk. I Hufvudstadsbladet skrevs bland annat: ”Ensamhet börjar alltmer uppmärksammas som ett folkhälsoproblem. Att känna sig ensam, trots många vänner i sociala medier och rika tillfällen till umgänge, kan vara lika farligt för hälsan som rökning.”
*
Den politiska kraften i Vimmerby kommun har inte lyckats fatta beslut om exempelvis kommunalt Trygghetsboende, trots att riskerna är uppenbara och att hemtjänsten numera inte kan betecknas som det billigaste och bästa alternativet.
Politikerna har tvärtom lyckats – samtliga faktiskt – säga att man tycker det är bra. Men man orkar inte att skapa verkstad, att fatta beslut. Det finns liksom ingen långsiktig strategi vad gäller äldreomsorgen i kommunen.
Det hjälper inte att kylmaten står kvar i kylen, att äldre har orimligt många olika ansikten omkring sig, dock ingen som har uppdraget att vara ett sällskap, laga till maten eller vara middagssällskap, att pensionärsorganisationerna under årtionden stöttat förslag om trygghetsboende – det blir ändå inte av.
Nu hoppas man på Aptares fastighet på Sibylla-tomten. Undrar om man tänker sig gemensamma måltider med mat lagad centralt, iordningställd på boendet, och aktiviteter för de boende..?
Som sagt: politisk vilja räcker inte. Man måste kunna göra också.
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte tidningens.