Alla hade kommit för att se invigningståget och kanske även få en skymt av kungligheterna, som förutom kungen också representerades av kronprins Gustaf. Han som några år senare skulle bli kung Gustav V (gemenligen kallad ”V-Gurra”).
Olika sträckningar för järnväg söder ut från Linköping hade diskuterats i decennier. Redan 1845 fanns skisser på hur en sträckning till Karlskrona skulle kunna se ut. Det fanns också idéer om bl.a. ett smalspår från Eksjö via Ydre och fram till Kisa. 1897 gavs koncession för den järnväg vi ser idag, två år senare inleddes byggandet och den 8 juni 1902 var det alltså dags för invigning. Men då hade banan redan trafikerats någon månad!
Sträckan Vimmerby-Hultsfred hade tidigare byggts av lokala intressenter åren 1874-77. Det blev inget lyckat projekt, ty redan 1898 stod konkursen i farstun och året efter övertogs trafiken av Nässjö-Oskarshamns Järnväg.
Gillade att inviga järnvägar
Den svenska järnvägshistorien kan anses börja 1856, då banan Nora-Ervalla Järnväg invigdes.
Oscar II gillade järnvägsinvigningar, kanske främst för att de visade på att Sverige hängde med i den tekniska utvecklingen och att infrastrukturen för transport av både människor och gods förstärktes över hela landet.
Kungen hade vid den här tiden – han blev kung 1872 – besökt alla svenska städer utom just Vimmerby och var därför inte svårövertalad att komma till Småland och Östergötland (där han dessutom var hertig) och inviga den cirka 14 mil långa järnvägen mellan Vimmerby och Linköping. Så på hemväg från en Paris-resa passade han på att fullständiga sin ”stadsbesökskarta”.
Blindfönster målades på Stångågatan
I Vimmerby putsade och fejade, spikade och målade man för allt vad tygen höll veckorna innan den stora dagen. Stadens ”kungakommitté”, som skulle förbereda det nobla besöket, eldade på ansträngningarna med annonser i ortstidningen och utlovade flaggor till dem som så behövde. Det var också nu som de målade blindfönstren (finns kvar än idag) på Stångågatan tillkom. Sällan eller aldrig hade väl den lilla staden varit så tilltalande som nu!
Blev inget stopp i Slätmon
Kungen kom till Vimmerby via Nässjö och Hultsfred. Besöket inleddes med gudstjänst i kyrkan och sedan ”frukostmiddag” på Stadshotellet. Därifrån blev det promenad till Västra Tullen, där man byggt en provisorisk perrong. Här startade nu resan mot Linköping i ett hav av blommor och flaggor. Här och var hade man även byggt äreportar med kungligt monogram. Och så höll det på till slutstationen…Tåget gjorde närmare 20 stopp, det vinkades, musicerades, sjöngs och saluterades. Glädjen visste liksom inga gränser. Men man hamnade lite snett i tidtabellen, något som trafikchefen Rudelius försökte åtgärda genom att utesluta ett stopp i Slätmon. Där blev nu över 100 elever, som skulle sjunga, blev både ledsna och snopna. Även kungen uttryckte, om än i milda ordalag, sitt ogillande över manövern. Kungahuset har i efterhand, men långt senare, gjort rätt för sig med ett kungligt besök i den lilla tätorten.
Den 120 år gamla Stångådalsbanan med Kustpilen knyter idag ihop sträckan mellan högskoleorterna Linköping och Kalmar på ett bra sätt, till gagn och glädje för främst arbetspendlare och studerande. Men det skulle behövas en ytterligare upprustning av både bana och rullande materiel, då allt för många tågavgångar byts mot buss.
Nils-Erik Pettersson