Bilden är en genrebild.
Foto: Pixabay
Socialtjänsten i Vimmerby fick ta emot en anonym anmälan där en person oroade sig för att en LVU-placerad flicka i tioårsåldern kunde vara utsatt för övergrepp av pappan i flickans familjehem. Flickan, som vi i tidigare artiklar har kallat Maria, ska även själv ha påtalat för socialtjänsten att allt inte stod rätt till i familjehemmet och bara ville därifrån – helst hem till sin riktiga familj som hon skilts från för ett och ett halvt år sedan.
För att gå till botten med de allvarliga anklagelserna kallade en handläggare på socialtjänsten till möte. På mötet deltog flickan och handläggaren – och den utpekade familjehemspappan. Mötet hölls i familjehemmet.
På en ljudinspelning av mötet kan man höra hur den pressade flickan frågas ut, och till slut konstaterar handläggaren att flickan skakar på huvudet på frågan om familjehemspappan som sitter mittemot henne har begått övergrepp på henne.
Handläggaren försöker sedan, vid flera tillfällen och på olika sätt, få flickan att själv formulera och skriva under ett brev där det ska framgå att familjehemspappan inte har förgripit sig på henne, men hon vägrar skriva brevet.
"Då kanske nån påstår att jag ljuger"
– Men jag skulle vilja att du skrev det själv på en lapp till mig. Så. För jag tror att den personen som har skrivit det här så småningom bör diskutera detta med mig. Och då måste ju jag säga ”men (flickans namn) sa till mig, hemma hos (namnet på pappan i familjehemmet) den torsdagen, inte har blivit våldtagen, hörs handläggaren säga.
– Mmm. Då kanske nån påstår att jag ljuger. Så det är inget farligt för dig (barnets namn) eller så, att bara skriva det svaret själv … om du vill, men jag tvingar dig inte. Vill du fundera lite, eller? Vill du, frågar handläggaren.
Då bryter familjehemspappan in i samtalet och frågar:
– Vill du ha papper och penna och skriva själv eller?
Flickan svarar då tyst ”nej”, varpå en lång tystnad uppstår. Handläggaren säger till slut att hen litar på vad flickan säger. ”Jag brukar göra det, så jag litar på dig. Mmm. Mmm. Då tänker jag då att vi lägger det åt sidan så”, säger handläggaren sedan.
"Direkt olämpligt"
Bo Sääf, advokat vid Agat, specialiserad på socialrätt och flitigt anlitad som biträde i mål om tvångsomhändertagande enligt LVU, finner socialtjänstens agerande i detta fall – att man håller detta typ av möte i familjehemmet och att den utpekade mannen tilläts vara med – extremt anmärkningsvärt och direkt olämpligt.
– Det här är absolut inte okej. Att ha med en utpekad, oavsett om han är skyldig eller oskyldig, på ett sådant här möte och i den miljön anser jag vara direkt olämpligt. Jag har aldrig hört talas om det förr, säger han.
– Det inträffade måste absolut tas upp med den högsta chefen inom verksamheten. Sådana här anklagelser ska redas ut på ett lugnt och korrekt sätt av personer med specialistkompetens. Det är självklart att ett barn inte ska utsättas för en sådan här utfrågning, och förväntas ge korrekta svar, i närvaro av den utpekade.
"Är för specifikt ställd"
Socialnämndens ordförande Eva Berglund (S) är fåordig när vi ställer frågor till henne. Berglund får inte diskutera eller kommentera specifika ärenden, så därför är våra två frågor rent generellt ställda:
Om en vuxen person anmäls för att ha begått övergrepp på ett av sina familjehemsbarn, är det då lämpligt att den personen sitter med i ett möte där socialtjänstens handläggare träffar barnet för att få barnets syn på vad som har hänt?
– Jag tycker att den frågan är för specifikt ställd, så jag kan inte svara på den, säger Eva Berglund.
Är det ett vedertaget och lämpligt arbetssätt att försöka få ett barn att själv formulera och skriva ett brev, en form av omvänd bekännelse, där det ska framgå att en annan person inte har utsatt barnet för övergrepp?
– Nej, det kan jag säga att jag inte tycker.
Här kan du läsa vår första artikeln om socialens hantering av ärendet med Maria. Och här hittar du den andra.