Titiyo fick ruinen att gunga – publiken stod upp och dansade

Good Harvest tjuvstartade festivalen med vacker stämsång och bra gitarrspel. De två tjejerna som är med i bandet upptäcktes av Per Gessle och förra året släppte de sitt debutalbum. På kort tid har Good Harvest slagit igenom stort. Publiken gillade det de hörde och ropade in dem till extranummer.

– Vi kommer från Dalarna och vi avslutar med en polska, sa de till 1 700 personer i publiken.

Lördagen 2019 var det fullsatt i Slottsruinen.

Mörk stämma

Nästa artist var Christian Kjellvander. Med långa ben och en sliten gitarr intog han Visfestivalens scen för första gången. Med en mörk stämma och imponerande gitarrspel kan hans musik liknas som en blandning av Led Zeppelin och Leonard Cohen. Publiken gillade det de hörde och även han var tvungen att ge extranummer.

Det är första gången som du spelar på Visfestivalen, varför har du inte varit här förr?

– Jag har varit tillfråga tidigare men det har inte fungerat med tiden av olika anledningar. Nu har jag mött publiken här och jag kommer gärna hit igen.

Din musik är som en blandning av Led Zeppelin och Leonard Cohen, hur tycker du att den beskrivningen är?

– Det stämmer rätt bra.

Anders Wendin (Moneybrother) var nästa artist och publiken föll genast för honom. Med låtar om sitt liv och berättelser fångade ur verkligheten fick han med sig publiken som nu var i stämning.

Han spelade även andras låtar, som Sven-Erik Magnussons ”Anita”.

För Anders Wendin var det andra gången han spelade på Visfestivalen.

– Jag var tagen av hur publiken tog emot mig förra gången jag var här och jag måste säga att det är jag i kväll igen.

Med stående ovationer från publiken gick han ut och lämnade plats för kvällens drottning.

Titiyo

Om Visfestivalen skulle vara en tävling vann hon flera pris under sitt uppträdande. Högst volym, publikkontakt, allsång och flest dansande i publiken. Alla stenar i ruinen skramlade med i hennes medryckande musik. Få centimeter av det som var ruinens golv var kvar att fylla eftersom publiken stod upp och dansade. En av dem var festivalgeneralen själv, Calle Åstrand.

–  Det här är underbart, sa han.

Hon fyllde ruinen med energi och fick tillbaka dubbelt upp. Två gånger fick hon göra extranummer och en av gångerna sjöng publiken allsång för att hon skulle komma in på scen igen.

Han tog över

Det var många som undrade hur någon artist skulle kunna ta över efter den urladdning Titiyo levererat. Det fanns en Jack Vreeswijk.

Det var som det stod i programmet; ”Det blir en kort presentation” Jack is back.

Långt ifrån den clubmusik drottningen levererat tog nu Jack scenen i besittning och drog ner lika många applåder som Titiyo gjort genom att sjunga en visa om en mås och en mask.

– Farsan hade sovit över hos en kompis och skulle upp tidigt på morgon där på. Efter för många Gin och Tonic var han bakis och då satt det en mås och skrek på ett tak, inget man vill höra när man är bakis. I gräset kröp en mask. Det skrev han en låt om.

Jack har en närvaro och kan ta publiken i Västervik som ingen annan artist kan. Hans berättelser om de visor han framförde skrivna av ”en nära släkting” är fantastiska. Det behöver inte vara hög musik utan det räcker med bra texter och ett bra gitarrspel.

Calle Åstrand sa att det här är underbart.

– Hela lördagskvällen var underbar. Tack alla artister och tack för allt det arbete som ni 65 Visfestivalmedarbetare har gjort för att Visfestivalen ska finnas kvar i Västervik.