ADHD hos flickor upptäcks mer sällan än hos pojkar eftersom flickor ofta är bra på att dölja sina svårigheter. Det är något som Maria Åkerö känner igen sig i. För att kanske hjälpa någon i liknande sits väljer hon att berätta sin historia och hoppas att det kan peppa den som känner att den fungerar på ett annat sätt än de flesta, och att uppmuntra till mer förståelse för att vi alla är olika – och har olika behov på en arbetsplats.
– Stämpeln är att man ska vara strulig, dum i huvudet och inte ha ordnad ekonomi, säger Maria och berättar att det är därför hon tycker det är viktigt att prata om ADHD och hur hon själv fungerar, både för att personer som inte ses som ”typiska” för diagnosen ska upptäckas, men också för att peppa, inspirera och visa att ADHD inte betyder att man inte kan lyckas med sina mål och drömmar eller fungera i arbetslivet.
Maria är 31 år gammal och bor i Ankarsrum med sambo och barn. Hon har ett jobb hon tycker är intressant, och en akademisk bakgrund, men hon har alltid känt sig annorlunda.
Som barn beskriver hon sig som en typisk ”duktig flicka” på lektionerna i skolan. Matematik och teknikämnen hade hon lätt för, och resten kämpade hon sig igenom, trots att hon ofta upplevde att hon hade svårt att hänga med och fokusera.
– Jag ville inte belasta någon, berättar hon.
Allt eller inget när det kommer till energi och känslor
Hon berättar att hon alltid haft svårt att reglera sina energinivåer. Antingen har hon outsinligt med energi och kan hyperfokusera, eller så är hon helt uttömd och orkar inte alls. Likadant med känslorna – allt eller inget. Att behålla fokus på en uppgift när andra saker pockar på uppmärksamhet är också ofta svårt för någon med ADHD.
– Jag lärde mig att utnyttja mina svårigheter och göra dem till min styrka. Jag var så envis och jag ville lära mig. Men det jag inte intresserade mig för, det struntade jag i, berättar hon.
Skoltiden beskriver Maria som bitvis tuff. Hon klarade sig bra på lektionerna, men kände sig annorlunda och blev ofta mobbad. För att hävda sig och försöka få positiv uppmärksamhet från sina mobbare började hon bråka och vara stökig på rasterna.
Nekades utredning – klarade sig för bra
Trots det tog hon sig igenom skolan med bra betyg, och efter att ha tagit studenten från naturprogrammet fortsatte hon studierna och läste till ingenjör.
I tonåren blev hon säker på att hon hade ADHD och sökte flertalet gånger hjälp för att få en utredning, men fick ständigt höra att hon klarade sig för bra för att ha ADHD.
– De sa att ”du som är så duktig, det är inget fel på dig”. Som vården bemötte mig var det som att det var en diagnos att skämmas för.
Idag när Maria tänker tillbaka och får frågan om hur hon tror att uppväxten skulle varit om hon fått diagnosen tidigare är hon inte säker. Kanske hade betygen blivit bättre även i de ämnen hon inte tyckte lika bra om ifall hon fått mer hjälp och stöd. Kanske hade hon blivit mött med större förståelse från omgivningen.
Rutiner viktiga – vill sitta på samma stol
Rutiner och vanor är oerhört viktiga för Maria. Nya eller oförutsedda saker som händer omkring henne stjäl energi och gör det svårt för henne att hålla fokus på det hon arbetar med.
– Till exempel behöver jag sitta på samma plats och samma stol när jag arbetar eller är på möten, för annars jag inte koncentrera mig utan sitter bara och tänker på att jag sitter fel, förklarar hon.
Under studietiden utvecklade Maria strategin att alltid äta samma mat på samma veckodag, och att ha bestämda kläder för varje dag. På så vis behövde hon inte ödsla energi på val som för de flesta ses som relativt enkla, men som för henne kan sluka energi.
Upplever att hon får mer förståelse efter diagnosen
2016 fick Maria jobbet som trafikingenjör på Vimmerby kommun. Hon har hela tiden trivts bra på sin arbetsplats, men de första åren kunde det hända att konflikter med kollegor uppstod på grund av saker som Maria gjorde som kollegorna hade svårt med, som till exempel att hon inte vill ha spontana besök och möten på rummet, eller att hon absolut ville sitta på samma stol under möten. Tidigare i arbetslivet har hon även upplevt att kollegor gjort sig roliga på hennes bekostnad.
Ungefär två år efter att hon kom till Vimmerby fick Maria äntligen sin utredning, tack vare att hon listade de svårigheter hon har och berättade om hur mycket struktur hon behöver för att fungera. Hennes misstankar om ADHD visade sig stämma. I och med diagnosen upplever Maria att hon bemötts med större förståelse för att hon måste göra saker på ett visst sätt. Hon har en chef som hon ser som ett stort stöd och hjälper henne sålla och strukturera.
Att kunna stänga om sig och fullt ut kunna fokusera på sin uppgift är viktigt för Maria. Hon försöker även lägga upp sina arbetsuppgifter så att hon betar av det hon tycker är tråkigt först. I början av veckan när hon har som mest energi planerar hon in de mest energikrävande och svåra uppgifterna – sådant hon tycker är roligare och som går lättare tar hon mot slutet av veckan.
– Jag försöker göra det så fyrkantigt som möjligt. Att veckorna och dagarna alltid ser likadana ut, och så försöker jag att hålla mig till en sak i taget och göra det färdigt, men det är en utmaning.
”Pandemin passar mig bra”
Pandemin har på många sätt förändrat sättet vi arbetar på – digitala möten i stället för fysiska, mer hemmajobb och mindre spontanitet. Maria upplever det som ett mycket mer passande arbetssätt för henne.
– Pandemin passar mig bra, när det kommer till arbetslivet i alla fall. Man kan lägga mer tid och fokus på uppgifter och det blir inte spretigt med möten och allting. Nu kan man hoppa direkt in i ett möte på datorn, det sparar mycket energi för mig.
Att ADHD skulle vara en superkraft känner sig Maria delad till, särskilt sedan hon fick barn och där inte kan styra och lägga upp allt utifrån sig själv. I jobbsammanhang ser hon det däremot oftast som positivt – om hon möts med förståelse.
– Det är både och. Men det är ju som med mycket annat – jag vet ju inget annat. Men i början tyckte jag ändå att det var en superkraft på något sätt. Och det tycker jag fortfarande i jobbet eftersom jag kan hyperfokusera och göra uppgifter färdiga snabbt.
”Förväntar sig att alla har samma förutsättningar”
En större förståelse för olikheter på arbetsplatser önskar Maria, även för de utan diagnos.
– Jag önskar att man kunde ha mer förståelse för andra. Man förväntar sig att alla som sitter i samma korridor har samma förutsättningar, och så är det inte. Man kanske inte vill eller kan ha öppen dörr från kontoret till exempel, och behöva höra mycket prat och få spontanbesök och behöva lägga undan allt och svara på frågor. Det funkar inte för alla.
Att vara öppen för att bemöta personer olika och ha förståelser för att man på en arbetsplats arbetar bäst på olika sätt tror Maria kan leda till ett bättre arbetsklimat.
– Då kan man vara öppen och mer transparent med hur man funkar, säger hon.