Hon har inga svårigheter att plocka fram den känslan hon kände där och då, när hon först såg sin nio månader gamla bebis med rivsår och bitmärken över hela ansiktet.
– Usch det var hemskt, säger hon. Jag minns att benen vek sig på mig.
Det är tolv år sedan nu som en förrymd tamiller tog sig upp i barnvagnen till Selma, som låg och sov utomhus på altanen.
– Den hade varit på rymmen i ett par månader, så den var nog väldigt hungrig, tänker pappa Patric Engqvist, som inte hyser något agg till ägaren, varken då eller nu.
”Blev en hatstorm”
Han hade den vanligtvis kopplad och hade anmält smitningen till polisen, så mer kunde han inte gjort anser Monika och Patric.
– Däremot minns jag att det blev en hatstorm när jag lade ut om det på sociala medier och berättade att jag slagit ihjäl illern, det lugnade sig inte förrän jag övervägde att blanda in polisen. Det var också flera som reagerade på att vi hade haft Selma sovandes utomhus. Vi kallades för ”oansvariga föräldrar”, säger Patric Engqvist.
Hörde Selma skrika
Han var ensam hemma med Selma och två år äldre brodern Sixten när allt hände. Monika var hos frissan för att färga håret och Patric skulle passa på att lyssna av lite låtar till en inplanerad krogshow. Innan han skulle sätta sig med det på allvar tog han en ny sväng ut på altanen för att titta till så Selma sov.
– Då hörde jag henne skrika och jag minns att min första tanke var att ”kunde jag inte få den lilla stunden…”. Då ser jag hur det hoppar ur ett djur ur vagnen och att Selma blöder.
Insåg allvaret
Det var först när han skulle försöka torka bort blodet som han såg och förstod hur illa det verkligen var. Illern hade rivit och bitit Selma över precis hela ansiktet. Hela den delen han kommit åt där inte mössa och overall var i vägen.
– När jag insåg hur illa det var då blev det en sådan där ”när-livet-stannar-upp-grej” som jag inte riktigt trott på tidigare. Men så var det, säger Patric Engqvist som får erkänna att han inte var vid sina sinnes fulla bruk efteråt.
– Jag brukar betrakta mig som hyfsat intelligent, men jag ringde inte 112, utan till frisörsalongen för att berätta att Selma blivit biten och att jag inte visste om vi kanske skulle behöva åka till hälsocentralen i Vimmerby.
”Benen vek sig på mig”
Monika skyndade sig hem, med färgen kvar i håret. Väl hemma bar Patric Selma med ansiktet mot sig.
– Jag trodde ju inte att det var så farligt eftersom han inte ringt efter ambulans. Han förvarnade mig med orden ”Hon ser för jävlig ut”. Det var när han vände på henne som benen vek sig på mig. Det värsta var att ögonen var så igensvullna, så vi visste inte om ögonen var kvar, berättar Monika Engqvist.
– Det visade sig efter rengöring och läkarkontroll att ögonen tack och lov klarat sig helt undan skador, däremot hade hon rivmärken på både in- och utsida av ögonlocken. Så hon hade en otrolig tur i oturen, tillägger Monika med tacksamhet i rösten.
Stor uppståndelse
På sjukhuset blev det stor uppståndelse. Monika minns att det kom personal från typ hela sjukhuset för de hört talas om bebisen som rivits av en iller.
– Det blev stor uppståndelse i media också, utöver all lokalmedia vet jag att Expressen skrev om det till och med. Man hade ju aldrig hört talas om tidigare, att en iller rivit en människa så här.
"En del av mig"
Selma, som snart fyller 13 år, har suttit tyst under samtalet. Hon minns förstås inget, men fått det hemska återberättat för sig.
– När jag hör om det brukar jag tänka ”har jag verkligen varit med om det här”, säger hon.
– Numera tänker jag inte så mycket på det, det har blivit en del av mig. Jag har vuxit upp med att jag ser ut så här. Ibland händer det att folk frågar vad jag gjort i ansiktet, inte av elakhet utan mer nyfiket. När jag berättar att jag blivit riven av en iller blir de chockade. En del vet inte vad en iller är, annars säger de inte så mycket.
”Coolt med ärr”
När det hände hade Selma över hundra ärr och bitmärken i ansiktet.
– Första kvällen minns jag att jag tänkte ”hon kommer aldrig få ett helt ansikte”, för jag var rädd att hon skulle riva och riva, säger Patric.
– Men det läkte jättebra, tillägger Monica. Det var också tur att hon var så liten, det har också bidragit till att ärren bleknat.
När Selma blir lite brun eller det är varmt ute då syns de mer, men annars ser hon det mer som en del av sig själv – klokt nog.
– Vi brukar säga att det är coolt med ärr och att de bär på en historia, säger Monika.
Vad känner ni som föräldrar idag, när ni tänker tillbaka på det som hände?
– Det är lätt att återuppleva den där dagen i minnet. På årsdagen den 24 mars blir man extra påmind och går igenom det i huvudet.
– Vi är bara så himla tacksamma att det gick så bra. Det är många gånger vi tänkt hur det hade blivit om Patric väntat lite till, hur hade det gått om hon inte hade haft lika mycket kläder på sig, för de skyddade ju… Det är väldigt mycket ”tänk om”.