Varje år förlorar ungefär 15 000 svenskar en närstående i suicid. Efterlevande utgör en högriskgrupp för både psykisk ohälsa och i förlängningen nya suicid. Den 10 september är den internationella suicidpreventiva dagen. Syftet med dagen är att prata och öka kunskapen om att förebygga självmord. Suicid är ett ämne som kan kännas tabu att prata om, trots att det står för 92 procent av det dödliga våldet i Sverige, enligt organisationen Spes.
En av de som förlorat någon i suicid är Annelie Haglund som bor i Överum, Västerviks kommun. Hennes son Felix tog sitt liv när han var 20 år gammal.
”Han ville inte dö, han orkade bara inte leva.”
Felix var en familjekär kille som var äldst av fyra syskon. Han pratade ofta om viljan att ha en egen stor familj och hund. Hans stora intresse var jakt och träning och han hade precis fått sitt drömjobb som timmerchaufför. Att han avslutade sitt liv kom som en chock för familjen.
– Jag brukar tänka att han inte ville dö. Han orkade bara inte leva, säger Annelie.
Ungefär ett år tidigare var det tydligt att Felix inte mådde bra. Sommaren 2020 hade det tagit slut mellan honom och den tjej som han hade varit tillsammans med i dryga fyra år.
– Första veckan låg han apatiskt i sängen, åt inte och drack inte, han gick ner nästan 30 kilo på tre månader. Den sommaren var vi väldigt oroliga för honom.
Men sedan verkade det som att han mådde bättre. I september började Felix jobba i skogen, han tränade mycket och umgicks mycket med vänner.
– Med facit i hand tror jag att Felix hade en depression. Man känner igen symptomen nu efteråt, när man har läst på mer.
Felix jobbade med att köra timmerbil, ett drömjobb som han hade fått i april. Eftersom han jobbade sent på kvällarna låg han och sov när resten av familjen åkte till jobb och skola på måndagen den 10 maj. Klockan 16 skulle han ha börjat arbetsdagen. Några minuter innan arbetspasset skulle börja ringde Annelies man till henne och frågade om hon visste var Felix befann sig.
– En kollega hade försökt ringa Felix sedan klockan 14, men han svarade inte. Det var inte alls likt honom, han var väldigt plikttrogen. Så då försökte jag också ringa. Signalerna gick fram, men han svarade inte.
När Annelie kom hem var Felix bil borta. Kaffebryggaren var laddad och matsäcken och kaffetermosen som han skulle ha haft med till jobbet stod kvar i köket. Hon hittade också hans plånbok med körkort i hans rum. Under tiden var Annelie i kontakt med flera av Felix vänner, där hon fick bekräftat att han inte hade verkat må så bra kvällen innan. Till en av dem hade han skrivit att ”går det som planerat slipper jag lida mer det går bara inte”.
– Jag ringde 112. Det kändes konstigt att ringa dit, men de tog det på allvar och skickade en polisbil hit.
Under flera timmar var det flera vuxna och ungdomar som var ute och letade efter honom. En privatperson hade sedan sett hans bil parkerad vid skogen. Annelie åkte dit tillsammans med sin syster. Felix äldsta lillebror åkte också dit.
– Vi fick inte röra något i bilen och vi fick inte gå in i skogen innan polisen kom. Jag var helt säker på att han satt där någonstans i skogen och funderade. Jag fattade verkligen inte att man kunde dö i skogen, det kändes helt obegripligt.
Polisen var ute med hundpatrull och letade i skogen. Ambulanspersonal hade också blivit kallad till platsen. De tog hand om familjen och de vänner som hade åkt dit för att vänta.
– Ambulanspersonalen var fantastiska, de pratade med oss om Felix och höll oss sällskap. Men plötsligt blev de tillkallade någonstans, de åkte i väg utan att säga något. Vi stod kvar tillsammans med några av Felix vänner och väntade.
Vid kvart i nio på kvällen, ungefär 20 minuter efter ambulansen åkt därifrån kom de tillbaka tillsammans med polis. Polisen berättade att de hade hittat Felix, och att han hade tagit sitt liv.
Ett av de starkaste minnena Annelie har av när de precis hade fått dödsbeskedet var att hennes andra son skrek högt och brast ut i gråt.
– Det var ett dödsskrik verkligen, och han började gråta hejdlöst. Jag själv kände ingenting, jag kände mig helt tom. Det var som att jag klev utanför min egen kropp och bara tittade på allt utifrån. Jag förstod nog inte. Det blev att jag kramade min son och syster och kompisarna som var där.
Felix hade lämnat efter sig ett brev till familjen där han tog farväl och skrev varför han inte orkade leva längre. Annelie är tacksam över att han skrev brevet, även om det var jobbigt att läsa.
– Jag är tacksam över att han hade skrivit en hel sida då jag vet att han inte tyckte om att skriva. Det som gjorde ondast att läsa var att han slutade brevet med att skriva ”Förlåt mig.” Jag förlät han ju med en gång, han kunde ju inte rå över hur han kände.
”Inget kan vara värre än att förlora sitt barn”
Under första tiden efter Felix död hade hon ständigt katastroftankar och var rädd att det skulle hända något med hennes andra barn.
– Jag var väldigt bevakande, ringde dem hela tiden så fort de skulle iväg någonstans. Jag ville nästan hindra dem från att åka i väg. Men jag förstår ju att de måste få leva sina liv. Idag kan jag hantera den där rädslan lite bättre.
Utöver rädslan att förlora någon av barnen känner sig Annelie sällan rädd för något längre. Tidigare var hon orolig för det mesta, men händelsen med Felix har gett henne perspektiv. Man oroar sig mycket för saker som aldrig händer.
– Det kan inte hända så mycket värre saker nu. Inget kan vara värre än att förlora sitt barn, tror jag.
Annelie gick till en psykolog under två år, vilket hon tycker har hjälpt bearbetningsprocessen. Hon har även fått mycket stöd från organisationen Spes, som är riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd. Genom Spes har hon träffat flera andra som går igenom samma sorg som henne själv. Under första året efter Felix död var hon med på deras samtalsträffar online.
– Det var många i gruppen som hade förlorat sina barn för flera år sedan. Det låter kanske konstigt men det gav mig något slags hopp om att det kanske inte alltid kommer vara helt eländigt. De såg ut att må helt okej, så kanske det kunde bli okej för oss också till slut.
"Okej är ändå okej"
Sedan augusti 2022 har hon inte varit på några träffar men är med i Spes stödgrupp på Facebook. Hon har känt att hon inte orkat känna så mycket hela tiden utan måste få vila från sorgen ibland.
– Efter semestern i augusti 2022 var det som om polletten trillade ner och allt kom ifatt mig. Jag hade hela tiden tagit hand om alla andra och sett till att de mådde okej men då orkade jag ingenting längre. Jag var trött i både kropp och hjärna, glömsk, ljudkänslig, sov dåligt och blev sjukskriven på 50 procent under ett halvår.
– Det är sällan jag mår bättre än okej. Jag mår verkligen inte bra, men okej är ändå okej. Jag är tacksam för mycket i livet. Man har blivit starkare av det här också.
Annelie berättar att högtidsdagarna och födelsedagarna är jobbiga men då är alltid familjen samlad och de umgås. Det mest jobbiga är när till exempel julafton är över.
– Dagarna efter blir det så tomt och tyst här i huset, när det är som ”vanligt” igen. Då kan jag få en dipp i mitt mående och bli extra känslig och ledsen i ett par dagar.
I samband med Felix begravning önskade familjen att folk skulle ge minnesgåva till organisationen Aldrig ensam, som jobbar för en bättre psykisk hälsa i Sverige. Över 300 personer gav minnesgåva och/eller blommor till begravningen. Annelie och dottern Ida gjorde ett armband till minne av Felix som de skickade ut till alla där det står ”Aldrig ensam”, och det är många i Överum som har på sig ett sådant armband.
– Hans vänner har hela tiden varit så himla fina och jag vet att de också saknar Felix. När han skulle fylla 21 samlade de ihop pengar till en stjärna på himlen som de har döpt till Felix, som vi har fått i present.
Varje år den 10 september åker Annelie till S:t Markus kapell i Västervik. På internationella suicidpreventiva dagen hålls där en minnesstund i samarbete med Svenska kyrkan, Suicide Zero och Spes. Annelie och hennes dotter brukar vara med och bland annat hjälpa till med ljuständningen.
Annelie tänker varje dag på Felix men den här dagen vill hon uppmärksamma honom extra.
– Det är viktigt att prata om psykisk ohälsa, det finns så många som mår dåligt och som inte törs prata om det med någon, säger hon och fortsätter:
– Jag vill ju aldrig att man ska glömma Felix. Jag vill att han för alltid ska leva vidare inom oss.