Det var den 13 oktober år 2021, och Ronja Grieger Johansson och sambon Linus Fridell såg fram emot att några månader senare bli föräldrar för första gången. Ronja, som var gravid i vecka 27, mådde bra och hade inte några särskilda graviditetskrämpor. Linus, vars stora intresse är jakt, befann sig i Jämtland för att jaga tillsammans med kompisar.
Att livet skulle ställas på ända, och att både Ronja och Liam faktiskt befann sig i livsfara var ingenting som någon hade en aning om.
Paret bodde vid tidpunkten i Sevedstorp i Vimmerby kommun, och var beredda att åka de drygt sex milen till Västerviks sjukhus när förlossningen skulle sätta i gång. Den 13:e oktober vaknade Ronja av obehag i kroppen.
– Egentligen mådde jag inte jättedåligt. Jag vaknade av att det gjorde ont, men jag visste inte om det var i magen eller i ryggen. Det strålade liksom, minns Ronja.
Trodde det var urinvägsinfektion
När hon kontaktade vården fick hon svaret att det troligtvis rörde sig om en urinvägsinfektion, och eftersom det var ont om tider den dagen uppmanades hon att vänta tills hon dagen efter hade en bokad tid hos sin barnmorska. Smärtan avtog under dagen, och Ronja åkte sedan med sin mamma till sin syster i Eksjö. När de på kvällen sitter och äter tillsammans får Ronja plötsligt väldigt ont, lyder rådet att kontakta förlossningen om smärtan skulle eskalera.
– När jag kom in till förlossningen i Eksjö kände jag mig nästan dum. Smärtan hade avtagit igen, och jag kände bara ”vad gör jag här”. Men när jag fick komma in till undersökning så visade det sig att mitt blodtryck var jättejättehögt.
På grund av att Ronja lider av ledgångsreumatism hade hon fått veta att risken för att hon skulle få havandeskapsförgiftning var förhöjd. Hon åt därför acetylsalicylsyra för att minska risken, och hennes blodtryck mättes extra noggrant. Vid alla tidigare kontroller hade blodtrycket legat normalt, och inga symtom på havandeskapsförgiftning fanns. Trots det var det nu uppenbart för vårdpersonalen att Ronja drabbats av just havandeskapsförgiftning – och läget var nu akut.
– I sex timmar försökte de få ned mitt blodtryck i Eksjö. De ville skicka mig med ambulans till Jönköping, men blodtrycket var så pass högt att jag inte ansågs vara tillräckligt stabil för att köras ens i ambulans.
Skickades i ambulans till Jönköping
Till slut sjunker blodtrycket något, och en chockad Ronja skickas med ambulans till Jönköping, där hennes mamma möter upp.
– Jag kopplade inte riktigt, och var lite avstängd under hela tiden. Jag gick på något sätt in i någon slags självbevarelsedrift och var bara kolugn hela tiden. Jag stängde av helt.
I Jönköping fick Ronja sent på natten veta att det var just havandeskapsförgiftning som hon drabbats av. Sambon Linus hade sent på kvällen fått ett sms från Ronjas syster, men efter en lång jaktdag sov han redan, och blev inte medveten om dramatiken förrän morgonen efter.
– Då förstod jag inte riktigt allvaret. Vi höll kontakten via telefon, jag och Ronjas syster, och sedan ringde de plötsligt och sa att jag hade en son. Det hände mycket där på några timmar, berättar Linus.
”Slet kläderna av mig och körde till operation”
När vårdpersonalen en stund tidigare gjort ett ultraljud för att undersöka Liam i magen hade hjärtljuden drastiskt gått ned. Strax därefter lossnade moderkakan, och läget blev med en gång livshotande för både mor och barn.
– De bara slet kläderna av mig och körde in på operation. De började liksom slita i sängen innan jag var urkopplad från väggen. Det var riktig panik. Men jag stängde av och kände inte paniken på det sättet. Det gjorde däremot min mamma. Det var väldigt tufft för henne som stod bredvid. I operationssalen var det också panikartad, men kontrollerad panik på något sätt. Jag hörde att de kallade dit neonatalavdelningen som svarade att de bara skulle tvätta sig, men det fanns inte ens tid för det sa de. Barnet skulle ut med en gång, minns Ronja.
Tre minuter efter att sängen rullats in i operationssalen föddes Liam, och vägde inte mer än 900 gram.
– Hade jag inte varit där på sjukhuset när det hände hade jag förmodligen inte levt. Och inte Liam heller, säger Ronja.
Att Ronja befann sig på sjukhuset, trots att hon inte haft symtom som tydde på havandeskapsförgiftning eller att moderkakan höll på att lossna var livsavgörande.
– Även om vi har relativt nära till Västervik härifrån, börjar Ronja och fortsätter efter en paus. Tänk om jag hade legat hemma och sovit när det moderkakan lossnade? Jag hade ju inte några symtom alls. Jag tänker att vi nog hade dött om vi inte hade varit där vi var när det hände.
Kritiskt läge för både mor och barn
Innan förlossningen hade Ronja hunnit få en av två sprutor som ges för att påskynda bebisens lungmognad. När Liam föddes behövde han andningshjälp och kördes genast till neonatalavdelningen där familjen skulle komma att bli kvar i tre månader. Trots att det var pandemi kunde Linus som i ilfart tagit sig från Jämtland till Jönköping vara med sin sambo och son på sjukhuset.
– Blodtrycket brukar gå ned på mamman så fort barnet kommit ut, men vi fick ganska snart dåliga nyheter om Liam och hans tarmar, så mitt blodtryck steg igen av stressen. Jag fick ha en som satt och vakade över mig ett tag, berättar Ronja om den dramatiska tiden efter förlossningen.
Opererades bara dagar gammal – fick stomi
Bara några dagar gammal fick Liam köras till Göteborg för att opereras då hans tarmar var i mycket dåligt skick.
– Tarmarna var inte mogna, och han fick ett tillstånd som kallas NEC. Inflammation i tarmen. Oftast brukar det räcka att låta tarmarna vila genom att bara ge dropp, men för Liam blev det så illa att det gick hål i tarmen. De fick operera bort 30 centimeter av tunntarmen och ge honom stomi för att vila tarmen.
I tre månader fick Liam ha stomi. Ronja blev efter en vecka utskriven från sjukhuset, men kampen på neonatalavdelningen blev lång och många komplikationer tillstötte eftersom Liam var så liten. När Liam vuxit till sig något opererades tarmen ned igen, och stomin kunde kopplas bort.
– De ville egentligen vänta med att operera igen tills han vägde 2,5 kilo, men han fick problem med stomin och knappen på magen så han fick inte i sig så mycket mat som han skulle, och gick inte upp i vikt. Så det tog lång tid. Det var den ena grejen efter den andra, men så småningom kunde han opereras igen och sedan dess har det gått jättebra, berättar Linus.
Idag bor familjen i ett hus som de hyr utanför Mariannelund, men letar för fullt efter ett eget hus att köpa i trakten. Liam växer och utvecklas som han ska, och är en pigg och aktiv treåring.
– Han mår bra idag. Hade det hänt någon annan stans hade det kanske inte gått så bra. Som sagt, man blir väldigt tacksam till svensk sjukvård. Hade vi bott i ett annat land så hade man kanske inte ens sökt vård för de få symtom jag hade.