Annons:

Daniel Lindqvists värld rasade när han fick cancerbeskedet. I dag mår han bra och känner en stor tacksamhet för livet. Foto: Simon Henriksson

27 år gammal fick han mardrömsbeskedet – hade fått cancer: "Tacksam för livet"

27 år gammal fick Daniel Lindqvist ett besked han aldrig hade kunnat föreställa sig. En tumör hade hittats och det var testikelcancer.
– Det beskedet var det värsta jag någonsin upplevt, säger han. 

Annons:

2018 spenderade Daniel Lindqvist som säsongsjobbare i Kläppen i Sälen. Precis som många andra unga människor gör. 

Någon tanke på att han kunde vara sjuk fanns förstås inte. Men han började känna att något inte stod helt rätt till i de nedre regionerna. 

– Men man söker inte, om man inte är döende, tänkte jag. Det går väl över, var min tanke. Sen glömde jag nästan bort det och tänkte inte särskilt mycket på det, säger Daniel Lindqvist när vi ses över en lunch. 

I månadsskiftet april-maj återvände han sedan till Vimmerby. 

– Jag hade inte tänkt på det så mycket och kände inte heller av det så mycket. Man blev påmind om det ibland och tänkte "kanske ska man söka när man kommer hem". Men det blev inte så. Jag tränade, spelade fotboll och gjorde allt det sociala, säger han.

Väntan var det värsta

Men problemen fortsatte och ökade successivt. 

– Man drar sig för att kolla upp det, det är något macho över det och lite jobbigt när det är de nedre regionerna. Man ska inte googla heller, men det gjorde man ju och alla symtom stämde inte. Till slut, under hösten 2019, kände jag att nu får jag fan ta tag i det och kolla upp det. Jag gick till vårdcentralen och fick känslan direkt efter att de hade kollat. Det är något som inte är bra, kände jag. Jag tyckte mig kunna se det i ögonen. 

Han skickades vidare till Västervik.

– Då fick jag veta att den (testikeln) var helt död typ och inte fyllde någon funktion. Det skickades på analys, men jag förstod att den skulle opereras bort. Bara då kändes det väl lite... Tja, hur kommer det här påverka framtiden och vad är det som gäller? Barn fick jag veta att det inte var några konstigheter med, men så mycket mer kunde de inte säga före analysen. Det blev bara en lång väntan på svaret. 

Och just det, den där väntan, var det absolut värsta med allt, säger han.

– Det var så ovisst med all väntan. Man tänker så mycket. Jag är en grubblare överlag och det var bara en lång väntan. 

Var det att du befarade det värsta som gjorde det så jobbigt?

– Ja, det gjorde jag hela tiden. Det gör jag med många saker och då blir det nästan skönare med ett positivt svar eller bra besked för en själv i efterhand. Men det här var så ovisst. Jag pratade mycket med kompisar och så, men de visste inte vad de skulle säga heller riktigt. Men de stöttade mig. 

"Bröt ihop totalt"

Svaret från analysen kom och Daniel blev kallad ned till Västervik igen. 

– De ville att jag skulle komma ned och de andra gångerna hade jag alltid haft med någon. Ett par dagar senare åkte jag ned själv. Då hade jag tränat, hållit igång och allt hade känts normalt. Jag åkte dit med positiva vibbar så att säga, för allt hade känts bra efter operationen. 

Men då kom mardrömsbeskedet för den unge Vimmerbybon.

– "Vi har hittat en tumör", sa de. Då bara rasade allt för mig. Jag sjönk ihop helt. "När är dödsbeskedet liksom?", jag blev helt tom och hörde inte vad de sa. De förklarade mycket men jag tog inte in något. Jag behövde smälta det jag fått veta. Det skulle börja göras utredningar om det hade spridit sig eller inte, jag skulle röntgas och var det något dåligt skulle de börja med cellgifter. 

Ingen var med honom till Västervik och själv gick han ut från sjukhuset för att köra hem till Vimmerby. Då har precis hela hans värld rasat samman.

– Jag var 27 år gammal, testikeln var bortopererad och jag visste inte om cancern hade spridit. Då bröt jag ihop totalt i bilen. Jag ringde en vän och försökte samla mig för att kunna köra hem. I efterhand kan jag tycka att det var lite dåligt att de inte sa att jag skulle ta med mig någon. Jag minns inte bilresan hem, allt var som i en dimma för mig. 

Båda hans föräldrar var bortresta och han var själv hemma när han kom tillbaka från det tunga beskedet.

– De blev förstås knäckta över att de inte kunde vara med och stötta. Jag var själv hemma med all dystra tankar och tänkte bara det värsta. Brorsan bor i Växjö och kom hem ett tag och var med mig ett tag. Sedan hade jag många vänner som stöttade mig och det var viktigt. 

Involverade du dem direkt?

– Ja, men framför allt mamma, pappa och en del nära vänner. Jag tror det är viktigt att prata om det och få stöd. Jag försökte bara omge mig med folk och det är alltid skönt att ha någon eller några att ventilera det som hänt med. Det blir som en sten som släpper.

Levde i ovisshet

I ett par veckor levde han nu i ovisshet över vad cancerbeskedet betydde och försökte fördriva tiden med promenader och umgänge med vänner. Men det var en mycket tuff period.

– Jag har aldrig mått så dåligt. Den där väntan var värst. 

Sedan kom svaret han både ville – och inte ville – få för att kunna gå vidare. Cancern hade inte spridit sig vidare. 

– Det var ett helt underbart besked, det var så jäkla skönt.

Var det mest lättnad eller glädje?

– Allt liksom, både lättnad och glädje. Det var en så obeskrivlig känsla, alltså. I efterhand har jag fått reda på att det här är den mildaste cancer man kan få. Det jobbigaste i allt har varit ovissheten och väntan på besked. Jag fick träffa en psykolog under den här jobbiga perioden och det var skönt att få professionell hjälp och få prata med någon man inte riktigt känner. Det rekommenderar jag om man hamnar i den här sitsen. Sen är det jäkligt lätt att säga i efterhand, men man behöver ju inte oroa sig för något man inte vet. När man inte vet något är det bara att försöka köra på. 

"Kunde ha spridit sig"

Så här i efterhand ångrar Daniel Lindqvist att han inte sökte tidigare. Är det något han rekommenderar andra som känner av något, men drar sig för att kolla upp det, är det att just göra det.

– Det kunde ju ha spridit sig. Jag är tacksam att jag tog mig i kragen och ångrar inte det en sekund. Man har ju bekanta och vet andra som haft cancer som det inte har gått så bra för. Cancer är ett ord som skär i bröstet. Jag skulle ha sökt tidigare, men jag vågade till slut även att det kändes både genant och konstigt. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte kollade tidigare. Mitt råd är att kolla upp det direkt. Involvera andra och prata om det. Det är så olika hur man reagerar förstås, men jag tror det är det bästa. Det handlar om att ta det säkra före det osäkra.

Daniel hittade flera idrottare, som hockeyspelaren Kristian Näkyvä och skidåkaren Anders Södergren, som drabbats av samma sak.

– Jag var inne och läste på bland annat Anders blogg om hans resa och hur det har påverkat honom mentalt. Han omgav sig också mycket med människor han tyckte om. Det är det jag kan rekommendera mest, att man omger sig med människor man mår bra av. För mig har fotbollen, musiken och träningen fått mig att må bra. Att ta hjälpen man får, både av vänner och professionella, skadar verkligen inte.

Annan syn på livet

Under de två första åren kommer det göras regelbundna uppföljningar. Daniel Lindqvist säger att allt har sett jättebra ut hittills. 

– Jag fick en plan och ska lämna blodprov var tredje månad. En gång i halvåret är det återbesök och det blir alltid intensivt att de vill följa upp de första två åren. Men allt har sett väldigt bra ut än så länge. Det tog ett tag innan jag kunde komma igång med vanlig träningsform. Men nu har jag kunnat träna fotboll, springa och gymma. Jag har haft en fruktansvärt tur, säger han. 

Skapas det en oro inom dig varje gång det är återbesök?

– Jag tänker inte på det annars, men lite så är det. Man funderar kring om de ska upptäckta något eller vad som händer nu. Men jag försöker att inte tänka så. Det jag inte vet nu, kan jag inte påverka. 

Hur har det här påverkat dig?

– Jag har fått en helt annan syn på livet. Ordet cancer är något som skär i bröstet, det känns tufft och jobbigt. Jag uppskattar saker mycket mer och har blivit mer känslomässig. Kanske har det att göra med att man blir äldre också, men så är det, att jag har fått större tacksamhet mot livet. Man uppskattar det lilla mer och så tänkte man inte innan. Själva det här har inte påverkat mig kroppsligt, utan det är mer emotionellt det har varit väldigt jobbigt.

Kan det bero på att det kunde gått så illa?

– Ja, säkerligen. Det kan nog vara en anledning. 

Gick ut offentligt

Nyligen, i samband med cancergalan, valde han att gå ut offentligt med sin historia. 

– Jag har tidigare valt att hålla det för mina närmaste. Jag tänker ju inte på det så ofta heller, men efter cancergalan kändes det rätt att skriva om det och jag har fått jättefin respons. Många har sagt att det var starkt och så. Det känns skönt. 

Hur känns allt nu? 

– Allt känns jättebra, men allt bara rasade för mig där ett tag. Att man ska drabbas av det här är inget man tänker. Allt blev bara konstigt. Jag tycker om att ha människor runt omkring mig och nu blir det inte så mycket av det med pandemin. Det blir mest att man åker mellan jobbet och hemmet. Men man kämpar på och man får vara glad för att man är frisk. 

Annons:

Simon Henriksson

simon.henriksson@dagensvimmerby.se

076 815 45 71

Annons:

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

+ =  

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta