Tre mils löpning. Det var vad som återstod innan Pernilla Fröberg kunde lägga en svensk klassiker till meritlistan. 

– Lidingöloppet var min värsta, löpning är inte riktigt min grej, så jag var mest nervös för det här. Jag har ju tränat på det hela tiden, men det var det värsta, säger Pernilla Fröberg.

Hon sprang tillsammans med maken Johan Fröberg.

– Vi gjorde som vi hade tänkt. De två första milen sprang vi på 1.10 och stannade vid varje depå. Sista timmen fick ta lite tid och omkring fyra timmar var målet. Sista milen var tuff, med Abborrbacke och Karins backe, men det var som jag hade förväntat mig, säger hon och fortsätter:

– Det gäller att tåla smärta. Jag hade jätteont i fötterna, men tog två panodil precis innan Abborrbacke och försökte härda ut.

"Häftig känsla"

Stödet man fick runt om betydde mycket, säger hon.

– Precis innan upploppet, när man hör allt folk, det är en häftig känsla. Då kommer tårarna och man får gåshud. 

Då känner man inte så mycket smärta längre, va?

– Haha, nej, det gör man inte. Då är den borta. Det var folk runt hela banan, musik och allt möjligt. Det gör att man lyfts. Johans syster var uppe och Simon (Fröberg, sonen) var där också. Det är en väldigt fin bana också.

Nästa satsning?

Nu har alltså Pernilla klarat av nio mil på skidor, 30 mils cykling, 3 kilometers simning och tre mils löpning. Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet är avklarat och därmed en svensk klassiker.

Vad ska du göra nu när du klarat klassikern?

– Jag får se, jag har lite funderar kring det här långloppet i Italien, Marcialonga, till nästa omgång kanske. Tjejvasan kommer jag också göra, men långlopp på skidor är nog det jag är mest sugen på att göra.