Min kompis drar iväg för att festa vidare med de andra, och jag styr stegen mot tunnelbanan. Jag känner mig stark och svag och vacker och sårad, allt på samma gång. Men ändå värdig. Det går bra det här.
När tåget stannar vid hans station, stationen där vår lägenhet låg, fortfarande ligger, men nu är den hans, hugger det till litegrann i hjärtat. Hugget förvandlas till en molande värk, och jag skriver en låtrad i mitt inre. Jag är så fantastisk kreativ nu. Aldrig har det gjort så ont och aldrig har det varit så vackert. Tåget rullar vidare, jag klarar det här. Det är ingen fara.
*
En timme senare ligger jag på min smutsiga IKEA-matta med persiska mönster och kippar efter någonting att hålla mig i. Jag vrider mig i ångest och det går inte bra längre. Det finns inte längre någon slöja mellan mig och sanningen. Det är på riktigt. Allt jag trodde var trygghet är någonting annat nu. Livlinan var ingen livlina, det var en snara.
Jag får inte ringa honom. Jag får inte ringa honom, jag får inte ringa honom. Får inte. Borde inte. Det kommer bara att bli värre om jag ringer honom. Jag får inte ringa honom.
Så jag ringer honom. Det blir värre. Jag är en mask på en krok och jag känner hur det rinner mig ur händerna. Min magkänsla skriker sig gul och blå, att det är han jag ska ha. Att det är han jag MÅSTE ha. Att det är meningen att vi ska vara tillsammans. Om jag någonsin har tvivlat förut kommer jag aldrig att behöva göra det igen. För nu vet jag med säkerhet att det är han jag vill vara med.
Han kan inte prata mer nu, någon annan väntar på honom. Han måste lägga på. Han lägger på. Jag vrider mig ett varv till på den persiska mattan som inte alls är någon persisk matta och mitt hår fastnar i dammet och tygfibrerna. Till sist somnar jag. När jag vaknar nästa morgon känner jag mig levande i fem sekunder innan verkligheten dundrar in i mig med full kraft. Jag vrider mig igen.
*
Jag äter nyttiga frukostar och billiga middagar. Makaroner och stekta tomater. Kall ostkaka. Jag hör röster säga: ”Det går över. Det känns inte så nu, jag vet, men det går verkligen över”. Mormor säger ”mister du en står dig tusen åter”.
Men jag vet att de har fel. Jag tänker ”Fattar ni inte? Det är annorlunda den här gången. För mig är det annorlunda. För mig kommer det inte gå över!”
De vill bara väl, men det blir tvärtom. Jag blir ensam. För det stämmer inte. De tror väl att mitt brustna hjärta är som deras när det var brustet, men mitt kommer inte att läka. Det kommer inte att gå över. Jag kommer aldrig att älska någon annan. Jag vet att det är så. Jag kan inte leva fullt ut igen.
*
Jag läser Martina Haags bok ”Det är något som inte stämmer” där hon beskriver en skilsmässa och hur huvudpersonens metod att ta sig igenom dagen är att räkna kvartar. Att kryssa en kvart varje gång den passerat, för att på så sätt metodiskt överleva.
Jag lyssnar på Emil Jensens vinterprat i radio då han pratar om hur livet efter uppbrottet plötsligt fylls med oändligt mycket mer tid. Han beskriver hur han tidigare knappt hunnit med allt som ska göras, men hur han nu har all tid i världen till att sakna, längta, känna tomheten ända in.
*
Och det är så märkligt att nu vara på den andra sidan. Att ha tagit sig igenom. Det var som de sa, det gick över. Jag klarade mig.
Och nu är det jag som säger att det går över, till de som vrider sig på kroken. Men jag vet att jag gör det i onödan, att jag gör det för döva öron. De måste vara döva, de kan inte tro på löftena om att tiden läker sår. Trots att det är sant.
För det är lite som tv-spel, man måste dö för att få fullt liv igen. Man måste ner på botten. Måste dit och vända. Måste dränka sig i sjön. Känna det fullt ut. Dö några gånger innan man kan leva, som Håkan sjunger. Man måste vältra sig i faktumet att det inte går över, för det är först då det gör det.