Men, jag är till följd av detta inte van vid att förändras. Mitt ansikte har sett i stort sett likadant ut sen jag var nitton. Därför blir det en sån chock nu när det händer något med mitt ansikte. När jag upptäcker begynnande rynkor bredvid ögonen. Ett vitt hårstrå.
Plötsligt blir det så fysiskt. Tiden. Att den går. Att den böljar fram. Som en sommarvind, en storm, som en tsunami.
*
Och jag börjar förstå, på riktigt, att det är nu jag lever. Bara nu. Kanske sen, men i så fall kommer sen också vara nu.
Jag måste påminna mig om att det inte är ett lopp. Livet, alltså. Att det inte är en transportsträcka till något slags mål. Åh, jag vet ju det egentligen. Alla säger det. Alla bonader på väggen och alla färgglada dekaler på Facebook som tanter i 60-årsåldern delar. Carpe diem och livet går inte i repris och idag är första dagen på resten av ditt liv och lev denna dag som om det vore din sista.
Men det är inte alltid så lätt. Jag försöker. Försöker stanna upp. Stanna upp vid matlagningen i stugan, ta in att jag står här, att jag får steka pannkakor till mina barn och att jag får känna nostalgi när Sommar-vinjetten spelas och att jag har en sticka i foten för att jag alltid går barfota och att mina ungar kan ”Hönan Agda” av Cornelis utantill.
*
Jag brukar ofta prata om att mitt jobb som teaterpedagog - där jag och ett gäng tioåringar sätter upp Vargen i fårakläder - är precis samma sak som när man sätter upp Hamlet på Dramaten. Det är bara en annan plats, en annan ålder på skådespelarna. Det lilla är det stora är det lilla.
Det är samma sak med livet. Det största gör vi alla, oavsett om vi är Hollywoodskådisar, presidenter eller en människa som diskar smutsiga tallrikar i en stuga. Och det gör vi nu. Bara nu.
Andas.
Lever.
Kanske älskar.