Smartphones. Guds gåva till människan. Eller Guds straff till människan? Jag har haft smartphone sen jag var kanske 24, och den är som ett slags knark för mig. Om det fanns ett körkort för droger skulle jag INTE få smartphone-körkort. Trots att jag har en massa smarta appar. Bank-appar. Mathandlings-appar. Sociala medier-appar.
Jag insåg att jag glömt mobilen på långfärdsbussen ungefär två minuter efter att vi klivit av. Sprang tillbaka till hållplatsen, men bussen hade åkt iväg.
Först: Fan! Sen: Frihet!
WOW. Friheten omfamnar mig med värme och lugn. Ingen som kan ringa mig. Ingen som kan bli arg om jag inte svarar. Ingen som kan kräva något av mig, sådär direkt som ett telefonsamtal ju är. Inga snabba telefonbeslut. Ingen rese-app där jag kan kolla nästa buss. Ingen ICA-app där jag kan skriva upp vad som behöver handlas var femte minut jag vistas i köket och försöker “effektivisera mitt liv”. Inga podcasts som jag, nästintill tvångsmässigt, lyssnar på för att maximera “död tid”. INGA SOCIALA MEDIER. Inga jämförelser.
Sen tog det ungefär två dagar innan jag insåg att jag inte heller hade Swish eller Bank-ID. Att jag därför inte kommer åt min jobb-mail hemifrån och inte heller min jobb-kalender och att jag måste fumla i mörkret vad gäller inplanerade möten och andra viktiga jobb-dokument. Innan jag inser att jag blivit en så kallad “börda för samhället”.
Jag får också reda på att jag inte kan skaffa mig ett BankID på datorn om jag inte först har ett Mobilt BankID. (Förlåt, men gällande detta, låt mig bara säga: ?!?!?!?!?!?!!!) Att jag inte kan RINGA min operatör utan bara chatta för att få ett nytt simkort och spärra det gamla. Modernt, visst, det är bara det att INGEN SVARAR I CHATTEN!
*
Någonstans där slutade det vara kul. Men, det var ungefär lika delar jobbigt som det var innan jag hade glömt den på bussen. Jobbigt att inte klara av att betala mina räkningar eller kunna komma åt min kalender hemifrån. Skönt att slippa den konstanta latenta stressen som det för mig innebär att ha knark i fickan. Eller förlåt, smartphone i fickan. För alla de här smarta apparna som ska hjälpa mig att effektivisera mitt liv gör det bara stressigt. Det finns inte en sekund som jag inte skulle kunna “passa på”. Passa på att beställa hem nya (begagnade) skor till barnen, passa på att svara på ett jobbmail, passa på att kolla vad Gustaf Skarsgårds flickvän jobbar med. (Fråga mig inte varför, jag har inget svar.) Effektivisera. Maximera. Nu genast. Hela världen finns i fickan.
Tre dagar efter mitt “misstag” hittas telefonen av någon som jobbar på bussbolaget, och nästa vecka ska jag få tillbaks den. Tills dess är jag fri. Sådär fri som jag var på 90-talet.
Nu ska jag bara behålla mina insikter, och radera alla smarta appar från min telefon. Nu ska jag bara INTE sugas in i det mörker mobilen erbjuder mig. Nu ska jag bara ha noga utvalda appar på telefonen, inga fler. Nu ska jag bara komma ihåg att det är JAG som bestämmer huruvida telefonen ska ligga i fickan eller kvar i bokhyllan hemma när jag ska på promenad. Det är inte en lag att man alltid ska vara nå-bar. (Väl?)
*
Nån skrev (på sociala medier, ironiskt nog) om smartphones, och att när man ger barn en smartphone kan man likna det vid att ge dem ett piller som ger sömnproblem, depression och dålig självkänsla. Det är ju en sanning med modifikation, för att göra en stop motion-film med hjälp av sin smartphone, eller spela in en ny låt, eller ta bilder, är ju inte samma sak som sociala medier eller youtube. Men. Jag har alltid varit ett barn, kommer nog alltid vara. Och jag kan inte hantera en smartphone. Alltså, jag är inte helt utom räddning. Jag har den inte i sängen och inte vid matbordet, jag kan fortfarande göra mitt jobb och vara en hyfsad förälder (väl?) men jag använder den väldigt ofta när jag egentligen inte vill. Den har en dragningskraft. Den är de underjordiska i Ronja Rövardotter. “Kom. Koooooom”. Den kallar på mig. Pockar på uppmärksamhet konstant.
Den skulle kunna vara fantastisk - ett verktyg och en vardagshjälp - och det är den nog för många. Men inte för mig.