Jag minns mycket väl strecket på stickan. Livets vägskäl, hur rädd jag blev. Det skrattar vi ofta åt nu. Hur kunde vi vara rädda för dig? Du som nu ligger och sover bredvid mig med rufsigt hår och sommarknän. Och din lillasyster med det stormiga humöret.
Alltid har jag sagt att mina barn ska få välja helt fritt. Få vara den de är, den de vill vara. Att de ska få följa hjärtat och att jag inte kommer att tvinga eller försöka påverka. Men den versionen av mig själv har jag fått möta i en mörk gränd med knutna nävar. De tankarna har jag fått brottats med. Det var inte så lätt som jag trodde.
*
För hur jag än vrider och vänder på det, så har jag visst förväntningar och förhoppningar i om vilka mina ungar ska vara. Vilka de borde bli. Och att de ska bli en ”mini me” ligger nära till hands. ”Gör som jag, välj som jag, tyck som jag, var som jag.”
Inte så konstigt, kanske, för den enda jag själv har varit genom livet är ju just jag. Det är det enda sätt jag vet fungerar. De andra har jag aldrig provat. Så jag hör mig själv säga:
— Men ska du verkligen…
— Men vill du inte…
— Men tänk nu på att…
Precis de uppmaningar jag själv hatar att få.
*
Det är en fin linje, det här med att vara förälder. Å ena sidan guida er, å andra sidan acceptera att ni inte är, och aldrig kommer att bli, så som jag trodde och förväntade mig. Ni är helt andra människor, med helt andra personligheter, tankar, åsikter, drömmar och egenskaper än mig. Precis som det ska vara.
Och om jag vill hålla dig kvar, så måste jag släppa taget. Inte tvinga, inte förvänta mig. Inte lägga mina färdiga mallar på dig och din syster. Utan lyssna på dig, stå kvar. När du sitter i en stormig båt, stå kvar på land vid fyren, och inte simma ut till dig för att försöka styra båten jag med. Jag måste låta dig ro själv i stormen, eller i solskenet, eller under stjärnhimlen.
Du är inte jag, jag är inte du. Och om jag kan låta det vara så, kan det finnas ett vi.