Ena sekunden; Vimmerby har ju enorm potential. Andra sekunden; jag vill bara åka hem. Det är så intensivt mycket liv just nu att de här två veckorna har känts som två månader.
Wow, det här med att flytta alltså. Det är ju som att springa ett maraton. Det är liksom aldrig någon vila. Först att packa upp lådorna, fixa elavtal, rigga internet, byta däck på bilen jag får låna av mormor, sätta upp gardinstänger, adressändra, byta BVC, göra en skylt med vårt namn till brevlådan, försöka hitta tid att hälsa på grannarna men aldrig hitta tid, börja på ett helt nytt jobb, nästan krocka i en rondell för att man knappt kört bil på sju år och lära sig hitta i en matbutik man aldrig handlat i.
Som ett maraton. Bara fortsätt, fortsätt. Och som om det inte räckte med att själv springa det där loppet har man kids. Det blir att springa maraton med två hundar, två temperamentsfulla taxar, i koppel efter sig. Taxar som ibland måste stanna och bajsa, ibland vill springa åt helt andra hållet, ibland ryker ihop, och ibland lägger sig ner och skriker ”jag vill åka hem till Stockholm!”. Såna taxar. Världens mest fantastiska, förstås, men likväl en extra utmaning. För de måste ju också lagas mat till, läsas saga för, kläs på, kläs av och allt annat som hör till, och som tar cirka tjugofyra timmar om dygnet att fixa med. Och så den här ovissheten, att man faktiskt inte vet hur långt det är kvar innan man kommer i mål. Att man inte ens vet om det finns något mål. Gör vi allt det här förgäves? Tänk om vi aldrig kommer känna oss hemma?
*
Men ibland glimrar det till och jag blir knockad av hur fina grejer det finns här. Bara det här med trädgård. Eller det fantastiska sagorummet på Vimmerby bibliotek. Eller Astrid Lindgrens värld. Oj, vad jag redan nu har orimligt höga förväntningar på känslan som jag tror kommer infinna sig när jag för första gången tar min lilla familj och KNALLAR iväg till Astrid Lindgrens värld. Promenerar, spatserar, tar en liten utflykt bara sådär. Lyxen i det. LYXEN! Eller som när jag ser de hundra superhjältarna som står på torget en regnig fredag i mars. Det är det vi kallar dem hemma hos oss när vi förklarar för vår fyraåring; superhjältar. Superhjältar som manifesterar för klimatet, och som den här fredagen var fler än nånsin. Åh, jag blir alldeles varm i hjärtat av dem, känner hopp och inre glöd. Finns dessa människor i i Vimmerby? Ja, de finns här. Kan jag också bli en superhjälte? Ja, det kan jag.
*
Topparna och dalarna. Att ena sekunden tänka; åh, vad jobbigt att handla på matbutiken, tänk om jag stöter på någon bekant som vill prata. Att andra sekunden tänka; åh, vad härligt att handla på matbutiken, tänk om jag stöter på någon bekant som vill prata. Jag känner alla känslor, snabbt och mycket. Växlande och intensivt. Matar på. Ett steg till, ett steg till, maratonlöpare med taxar. Sen när man tycker att man varit duktig och produktiv och bara vill sätta sig i soffan och dricka ett glas sprit och slappna av så kräks minstingen ner hela sängen så man får lov att tvätta alltihop och henne och så däckar man av utmattningssyndrom tre timmar innan äldsta dottern vaknar och skriker att hon vill gå till Kalles Lek och Lattjo, och så gör man det och sitter och somnar i rutschkanan och brakar in i ungen framför så att den dör och så måste man ordna med den ungens begravning och så blev det ingen ordning på walk-in-closeten idag heller.
Men jag kör på. Ett steg till. Ett till. Att flytta är att leva intensivt. Jag längtar efter att få bli soffpotatis igen.