Linnéas lördagskrönika: Vårkänslor

Det är vår, och det kittlar inte i min näsa. Jag är inte allergisk.

Det är vår, men jag är inte nyförälskad. Jag sitter inte i en park ihoptrasslad med en ny bekantskap. Har inga vårkänslor, på det sättet.

Jag känner ingen pollenallergi och inga fjärilar i magen, däremot anar jag hur meningslösheten nästlar sig in. Som den ju kan göra, den här tiden på året. Eller, vilken tid som helst egentligen. Den skiter fullständigt i när det passar och inte, den bara klampar på, som en avlägsen släkting fullständigt utan social kompetens.

Där står den, i farstun. Känslan av meningslöshet. Har inte knackat på, inte förvarnat. Jag hörde inte ens bilen på uppfarten eller stegen i trapphuset. Den bara står där ändå, och i resväskan den tagit med sig ligger oändligt med frågor utan svar. ”Vad gör jag här?” ”Vem är jag?” ”Vem vill jag vara?” ”Vad håller jag egentligen på med?”

Typ så.

Den klampar på, stampar inte av sig om skorna utan skitar ned i vartenda rum. Dricker mjölk direkt ur förpackningen, äter plättarna som blev kvar efter middagen. Smular ned med knäckebröd i sängen och lämnar hårstrån i duschen. Jag vet inte hur jag ska hantera den. Jag bara står där och glor, låter hakan falla till golvet. Står handfallen och skitförbannad.

*

Det är vår, men känslan av meningslöshet struntar i soliga dagar och knoppar som slår ut. Den sitter där i fåtöljen och byter kanal, blir aldrig nöjd. Och tänk om det inte går över? Tänk om den aldrig fattar att det är dags att åka hem? Det är ju vår, och sen blir det sommar, sextio arbetsdagar kvar till semestern och så vidare, då går det ju inte att slösa bort tiden på objudna släktingar. Jag blir stressad, och när den där stressen och oron börjar komma, ängslan över att känslan inte ska försvinna, då bor den in sig ännu mer.

*

Det finns bara två saker jag kan göra. Antingen kan jag gå igenom mitt liv från topp till tå, syna det i sömmarna, möblera om och göra nytt. Eller också kan jag slappna av, lugna ner mig. Kisa med ögonen och se meningslösheten på ett annat sätt. Tänka att det inte alls är så farligt, att känslan bara är ett litet, litet, lurvigt djur som bor i min bröstkorg.

Ingenting att vara rädd för, bara ett litet djur. Och den trampar i min bröstkorg sådär som en katt kan göra innan hon lagt sig till rätta, liksom bäddar i min bröstkorg så att det ska bli skönt att vara där.

Och att det går över, när djuret till sist lägger sig ned för att somna. Vilket hon kommer göra. Men till dess, låt henne trampa.