Ännu en fredagskväll försvinner i väg och jag skriver någon meningslös artikel om något som människor inte bryr sig om och känslan av meningslöshet sprider sig och livet känns påtagligt svartsynt.
Håkan Hellströms senaste singel hon är en runaway har precis släppts och jag spelar de där fyra minuterna och femtio sekunderna för åttiofjärde gången, skriver artiklar, dricker vatten spetsat med resorb och ser mörkret sprida sig utanför fönstret.
Det är fredag. Jag är precis 23 år. Och det är jag, mina fingrar, ett tangentbord och Håkan Hellström.
Någonstans ler någon. Någonstans älskar någon. Någonstans drar någon ett skämt. Någonstans pågår livet för fullt.
Men här sitter jag, en vårkväll som är på väg att övergå i vårnatt, och tänker att jag blir allt mer avskärmad. Allt mer svårmodig. Allt mer inbunden.
Livet pågår inte för fullt, går inte åt rätt håll.
Det står helt stilla.
Typ.
*
Jag finner tröst i att jobba lite mer, få någon ytterligare artikel gjord.
Det blir natt och jag kan inte sova och jag påbörjar en usel krönika och kasserar den lika fort. Jag läser Johanna Frändéns senaste kolumn och avundas hennes vassa penna. Jag läser Ronnie Sandahl och jag läser Patrik Lundberg och jag läser Nivette Dawod. Jag noterar att hennes namn är det enda som rödmarkeras av mitt program.
Jag fastnar i gamla politikerklipp. Ser en debatt mellan Göran Persson och Carl Bildt, sätter på SVT:s valvaka från 2002. Lyssnar på Olof Palmes tal om varför han är en demokratisk socialist. Ser ett klipp med Anna Lindh, hör en ung Anders Borg plädera för anarki. Vilken diagnos det är som gör att jag gör det är oklart.
Går igenom flödet i de olika sociala medierna. Ser någon rolig bild på instagram, några som via öppna konversationer på facebook förklarar att de älskar varandra. Något par har bytt ansikten med varandra och lagt ut den där sanslöst roliga bilden som ingen mer än de själva skrattar åt.
Jag lyssnar av en halvtimmes intervju. Jag har iskalla fötter och ont i huvudet.
Jag stänger ned skärmen, tar av mig min fula skjorta. Klockan är 03.23 i meningslöshetens hemborg.
Och jag tänker på henne.