Sandra Lundgren, som idag är 35 år och bosatt i Storebro, börjar med att göra tydligt för mig att inget av det hon gjort under sitt tidigare liv kan rättfärdigas. Det finns inga ursäkter, menar hon.
– Jag har alltid haft ett val i livet, allt ligger på mig, säger hon. Men, tillägger hon, jag hade inte verktygen där och då.
Ingen såg den lilla Sandra
Det var ingen som riktigt såg den där lilla flickan som utsattes för sexuella övergrepp på sin väg till skolan. Sandra hade flyttat från Stockholm till Vimmerby med sin familj några år tidigare och beskriver det som att hon istället blev problemet.
– Ingen sa till mig att det inte var mitt fel att jag utsatts sexuellt, utan jag upplevde mer att de gav mig skulden för att jag inte sa nej, utan försatte mig i den situationen.
Sandra blir tyst en stund innan hon fortsätter.
– Men det var inte så enkelt, säger hon. Jag var tonåring och hamnade i en beroendeställning där allt började med att jag fick betalt för att bära in tidningen till honom. Han köpte cigaretter och ångesten lindrades av att jag fick pengar jag kunde köpa saker för. Fast jag visste varifrån de kom. Det är svårt att förklara, men där någonstans skapades en misstro till vuxenvärlden.
Hamnade i HVB-hem
Sandra var bara tio år när övergreppen började. De pågick i många år eftersom hon inte vågade prata om det, tills det kom fram att inte bara Sandra utan ytterligare tre flickor ska ha utsatts för samma sak. Mannen dömdes men fick inte fängelse.
– I samma veva började jag agera ut väldigt mycket, jag började strunta i skolan, började umgås med äldre killar och drack alkohol. Det var liksom där i de gängen jag blev förstådd och kunde vara mig själv. Jag kände mig trygg, i en gemenskap som jag kände var mer för mig.
Slog en flaska i huvudet på mannen
Till slut hade en tanke om hämnd blivit så stark att Sandra gick hem till mannen och slog en flaska i huvudet på honom.
– Det kändes skönt att ge igen för allt jag utsatts för. Jag hade så mycket hat emot honom, säger hon och fortsätter:
– Efter det anmäldes jag för misshandel och placerades i HVB-hem som 14-åring, vilket blev starten på ett liv där jag åkte in och ut på institutioner.
Två destruktiva förhållanden
Sandra beskriver det som att den vården fick henne lite på fötter igen. Men – när hon kom hem igen hamnade hon som 16-åring direkt i ett destruktivt förhållande med en man som varade i åtta år, tills han åkte i fängelse. Han är också pappa till hennes båda barn.
– Jag hade precis avslutat det första destruktiva förhållandet när jag hamnade i nästa, lika destruktivt det. När jag lämnade det spårade jag totalt, berättar Sandra öppet om sina problem med väldiga spelmissbruk, droger och kriminalitet för att finansiera missbruken.
Hamnade i fängelse
Till slut åkte hon fast och dömdes till fängelse. Det blev en väckarklocka och vändpunkten. Sandra kapitulerade, blottade sig helt och sa sig villig att göra vad som helst, bara hon fick hjälp att komma ur all skit.
Även om hon inte förstod det då, så sådde den kontakt hon hade med KRIS, Kriminellas revansch i samhället, ett frö hos henne. De kom att betyda oerhört mycket låter hon mig förstå när samtalet glider över på den tuffa vägen mot ett ljusare liv.
– Utan dem vet jag inte hur det hade gått, erkänner hon, för det är tufft att stå ensam i en liten stad när de enda vänner man har finns bland kriminella.
– Men de fick mig att förstå att det fanns en annan väg, än den tillbaka till skiten. Det var också genom KRIS jag läste till livsstilskoordinator. Men ingenting har kommit gratis, jag har verkligen kämpat. Inte minst mot skam och skuld.
Idag, när du ser tillbaka på allt, hur önskar du att den lilla Sandra skulle bemötts?
– Jag önskar så att de hade sett mig. Och undersökt vad som var orsaken till att jag betedde mig som jag gjorde. Det är sådant jag fått bearbeta mycket nu i efterhand, så jag tror det sett annorlunda ut om jag fått prata redan då. Om någon hjälpt mig då och förklarat vad jag blev utsatt för. Jag tycker lite synd om den lilla Sandra i mig, att jag inte fick bekräftelsen på att det inte var mitt fel.
Revansch i livet
Sandra Lundgren har fått en ny chans. Hon tycker sig ha hittat tillbaka till en meningsfullhet i livet.
Hon har ensam vårdnad om sina båda barn och jobbar numera heltid som kontaktperson på Elisabethgården, utanför Vimmerby, med att hjälpa mammor med barn, som levt ett liknande liv som hon själv gjorde. Där får hon användning för sina egna erfarenheter och kan möta människor på ett annat sätt, eftersom hon vet hur det är att hamna snett.
– Det var nog ingen som trodde att allt skulle ordna upp sig för mig. I synnerhet inte min mamma, som trodde det var kört för mig, säger Sandra och skrattar. Idag kan vi prata om det på ett annat sätt och jag vet att hon är jättestolt över mig.
Vad tänker du kring att det kunde varit du som bott där med dina barn, om livet tagit en annan väg?
– Det är klart att det är skamfyllt. Jag har känt mycket skuld till mina barn, för det jag orsakat. Jag hade inte levt idag, för jag hade sådan livsångest. Istället äger jag den här historien, jag har jobbat extremt mycket med mig själv för att göra något bra av det.
– Men, tillägger hon, det är en lång resa. Det gör mig ödmjuk och mer tacksam för det jag har idag. Nu skulle jag gärna vilja starta Unga KRIS i Vimmerby, för jag tänker på vad jag hade behövt när jag var i den åldern, att få chansen att skapa en gemenskap. Får jag drömma jättestort vill jag ha ett eget familjehem eller HVB-boende.