Amelia Adamo är faktiskt nykomlingen av de tre vad gäller att skriva böcker. Hon har större delen av sitt yrkesliv varit redaktör och reporter. Att åka på signeringsturné har hon aldrig gjort tidigare och som läget i samhället är känns det viktigt att komma ut.
– Vi får se till att folk kommer. Vi kommer från Kalmar och där var det tillräckligt mycket folk så man fick lite ont i handen av allt signerande. Nej, men det är klart att det är roligt! På grund avcoronan har det överlag varit mycket som är stängt och jag är ju egentligen inte någon författare så det är första gången man åker omkring på det här sättet och visar upp sig med sin bok.
Boken ifråga är hennes debut ”Kvinnoarvet”. I dess tio kapitel vill hon förmedla sina erfarenheter och livsvisdom.
Kände du någon skillnad att skriva en bok mot hur det har varit att göra artiklar?
– Det är nästan som att skriva krönikor. Det är tio kapitel med råd till en kär dotter. Om jag hade någon. Så stilen är mer släkt med texten i en tidning. Man håller sig till det man kan.
Har du fått mer sug att fortsätta skriva böcker?
– Ja, alltså, jag har ju funderat på om jag skulle skriva om mina män. I och med att jag skriver så mycket tycker jag inte det är så märkvärdigt att skriva en bok. Många tycker det verkar så stort men jag har ju i hela mitt liv skrivit i tidningar och haft en ordentlig målgrupp. Kommer något till mig så blir det mer och det var någon som sa att det stod ”väldigt lite om män i din bok”. Så jag svarade att jag har sparat det till sedan, förklarar Amelia med ett skratt.
Kvinnofokus i ”Svårmodets döttrar”
Anna Laestadius Larsson (ja, hon är ingift i prästsläkten) kom nyligen ut med sin kvinnoskildring ”Svårmodets döttrar” och hon är glad att kunna åka ut på event.
– Det är bara roligt. Det är skönt att få komma ut och lufta sig och komma ut från skrivarlyan och låtsas att det är normalt. De flesta ställen har ställt in men de som fortfarande blir av är försiktiga men det går bra och jag är mest glad, svarar hon och nickar mot lokalen.
Bokhandeln hade ordnat så alla skulle kunna hålla lite avstånd och såklart fanns det handsprit. Ett antal av bokköparna hade med sig sina ansiktsskydd. Stundtals blev det ganska välfyllt med författare med entourage, bokköpare, media och ett filmteam från Sveriges Television.
”Svårmodets döttrar” är hennes sjätte roman. Det är en historisk roman precis som de fem föregångarna med kvinnor i fokus.
– Den här är dock senare. Den utspelar sig i nutid från 1968 med återblickar till sekelskiftet. Den handlar om kvinnors rättigheter som många idag tar för givna. Jag vill påminna om att det inte alls var länge sedan världen inte ser ut som det gör idag så det är en generationsroman.
”Ondskan blev sågad”
– Coronan påverkar inte författardelen, Jag är alltid i karantän mellan januari och midsommar, konstaterar Jan Guillou.
Enda risken att bli sjuk var att hans fru och förläggare Ann-Marie Skarpsom hälsade på. De hade maximal otur och blev sjuka men Jan tycker samtidigt att det är skönt attvara klar med det.
– Men andra halvåret går till så att man åker runt i landet och pratar om sig själv, vilket är jättekul... i en månad, skrattar han.
Jan Guillou har avslutat sin episka romansvit om familjen Lauritzens öden genom nittonhundratalet. Den sista och tionde delen heter ”Slutet på historien” och handlar om 90-talet. Kön till Guillous bord ringlade sig ända från entrén och många ville prata om minnen de hade från hans böcker; speciellt Arnböckerna, Coq Rougesviten och internatskoleskildringen Ondskan från 1981.
– Ondskan blev utskälld och förlaget skämdes för den. Den tryckets bara upp i 3500 exemplar men svensklärare på högstadium och gymnasium försökte få killarna att läsa böcker. Lärarna sa åt dem att de bara behövde välja en bok och läsa ut den. Då hände något. Upplagan försvann och exemplaren på biblioteken stals men förlaget ville fortfarande inte ge ut boken. När första Hamiltonboken kom ut några år senare och blir en succé så uppstår en affärsmässig logik. Här går att tjäna pengar. Om drömgränsen för en boks upplaga varit 50 000 så gick den till 500 000 exemplar och då tyckte de om Ondskan. Sedan 1986 har den aldrig varit ur tryck och är rimligtvis den mest lästa svenska romanen någonsin, berättar Jan.
Han blev tagen av alla positiva brev han fick från skollärare för han såg den inte som en ungdomsbok.
”Vi blev erbjudna vapen”
Jan Guillous politiska aktivism i kombination med hans journalistiska arbete på 1960- och 70-talen gav honom drivkraften bakom agentböckerna om underrättelseoperatören Carl Hamilton med täcknamn Coq Rouge.
– I min grönaste ungdom var jag inriktad på att bli en fin författare av den franska skolan. Det vill säga någon som skriver svåra böcker som ingen läser. Man skulle vara högintellektuell och vinna priser. Beviset för att man är en dålig författare i litteraturvärlden är att man har för många läsare. Jag har träffat kollegor som på fullt allvar blivit bekymrade över att de fått för många läsare.1968 och vänstervågen ändrade många författares attityd. Man skulle nu skriva för massorna i klar och begriplig stil. Europa hade fascistdiktaturer, Sydafrika hade apartheid och det var krig i Indokina.
Som politiskt engagerad fick Jan och de andra i de svenska vänstergrupperna starta sin egen säkerhetstjänst på grund av alla infiltrationsförsök från olika stater.
– Staten ville skicka på oss provokatörer och ville göra oss till våldsverkare. Vi lärde oss av våra vänner i Västtyskland att om någon erbjuder vapen så är det staten. De delade ut vapen till de virrigaste vänstergrupperna och när vapnen användes hade staten en ursäkt för att ändra lagar och kartlägga. Så när de kom till oss och erbjöd vapen, vilket hände, så tackade vi nej och sa ”hälsa din arbetsgivare att vi vet”, förklarar Jan.
– Det var en svartvit tid. Enkel att förstå. Att undvika läsare var lätt – man skrev genialiskt för det kan vilken idiot som helst göra men hur gör man för att nå massorna?
Läste deckare i fängelset
Jan koncentrerade sig på journalistiken istället och hamnade efter IB-affären 1973 i fängelse där han spenderade tiden med att läsa Sjöwall/Wahlöö-deckare.
– I fängelse har man tid att läsa och deckarlitteratur skrev man bara för att få in pengar. Jag tog in dem i cellen och såg att de tagit en amerikansk hårdkokt stilform och sedan har de fyllt den med något så enfaldigt som VPK-litteratur. De var gammaldags kommunister. De har tagit ett politiskt program i deckarform och lyckats. De har knäckt koden, fan det där kan jag också göra. Fast jag gjorde det med spioner!
Stefan Härnström