Vardagen på gården i lilla Komramåla utanför Gullringen där Anna Johansson, 30, växte upp är långt ifrån livet på Svalbard där hon sedan i augusti befinner sig för en utbytestermin. Betesdjur och hagmarker är utbytta mot isbjörnar, hundspann, vildmark och smältande isar.
Vi lyckas få till en intervju över telefon, och prickar in en dag just innan Anna ska iväg på en fältstudie och vara mer eller mindre utan mobiltäckning.
– Det är häftigt att man kan ha världen framför fötterna fast att man kommer från ett litet ställe, säger Anna.
”Intresserar mig för naturresurser och framförallt vatten”
Tidigare har Anna läst kandidatprogrammet Risk- och Miljövetenskap vid Karlstad universitet, och där föddes intresset för Arktis och klimatförändringar. Efter studierna i Karlstad fortsatte Anna att studera mastersprogrammet Hydrologi, hydrogeologi och vattenresurser vid Stockholm universitet, och det är den utbildningen som tagit henne till den norska ögruppen i Arktis.
– Det jag gör just nu är en utbytestermin där jag läser Arctic Safety Management här på Svalbard. Jag är intresserad av att jobba med riskhantering av naturkatastrofer, översvämningar samt yt- och grundvattenproblematik, berättar Anna, och fortsätter,
– När jag studerade risk- och miljövetenskap blev det ganska klart att jag intresserade mig för naturresurser och framförallt vatten. Min vision är att jag skulle vilja vara med och jobba med att få hållbara vattenresurser, och minska vattenproblematiken i samhället.
Säkerhetskurs i att hantera vapen
I början av augusti anlände Anna till Longyearbyen på Svalbard, och miljön är något helt annat än hon tidigare upplevt.
– Första intrycket är att man hamnat på en väldigt avlägsen plats. Det finns inga träd och ser kalt och avlägset ut. Men det är otroliga vildmarksmiljöer, och jag har haft tur och har redan fått se isbjörnar på långt håll, säger Anna och berättar att hon även fått se valrossar, renar, valar, fjällrävar och massor av fåglar
Men närheten till vildmarken medför också en helt annan typ av vardagsrutin.
– Det första som händer när man kommer hit är att man går en säkerhetskurs i att hantera vapen. Isbjörnarna är väldigt farliga och om man kommer i kontakt med björn så måste man vara beredd på att skjuta, även om man ska undvika det så långt det går. Inne i byn som vi bor i, Longyearbyen, så går du inte med vapen, men så fort du går utanför bygränsen så finns det en varningsskylt med isbjörn, och när du passerar den behöver du ha skrämsel- och skyddsmedel med dig.
Att beväpna sig för att kunna försvara sig mot rovdjur är helt olikt vardagen i Gullringen, känner du dig rädd någon gång?
– Jag skulle inte säga att jag är rädd. Men jag är mycket mer vaksam och uppmärksam på min omgivning än när jag är hemma i skogen till exempel.
Hur förberedde du dig för resan?
– Jag köpte varma kläder! Det är just nu ett par minusgrader ute, men vädret är sådant här att det förändras väldigt snabbt. På bara minuter kan det bli kraftigare vind, dimmigt eller strålande sol så det måste man hela tiden vara beredd på.
Midnattssol och polarnatt
Förutom det annorlunda vädret och vildmarkslivet inpå knuten är ljuset, eller bristen på det, något som är väldigt annorlunda mot hemma.
– Ungefär hälften av tiden jag varit här har vi haft midnattssol, det är det väldigt länge. Men sedan går det fort, för nu blir det mörkare, och redan i slutet av oktober har vi polarnatt. Jag tycker det brukar vara mysigt när det är mörkt, så man får kura med te och tända ljus, men jag är beredd på att det kan bli tungt och att man kommer vara ganska trött. Det jag tänker göra för att hålla gnistan uppe är att hålla rutiner, se till att träffa folk och hålla det sociala vid liv. Här anordnar man mycket tillsammans och hjälper varandra igenom den mörka perioden, det är en väldigt härlig ”communityfeeling”, säger Anna om sammanhållningen bland de boende.
Klimatförändringarna märks tydligt
På Svalbard är klimatförändringarna ytterst påtagliga och för Anna som studerar och intresserar sig för miljö- och vattenfrågor är det oerhört värdefullt att få vara på plats och se förändringarna med egna ögon.
– Vi har suttit och läst så länge om klimatförändringarna, hur det fungerar. Man läser och läser men här i Longyearbyen är det verkligheten. Just nu byggs det stora barriärer här i staden för att hålla snön i schack eftersom laviner ofta hotar den här byn. Riskerna för laviner har blivit större och mer frekventa. Samma sak med jordskred. Men det tydligaste är att man ser konsekvenser och spår av att permafrosten har rört på saker i marken. På bakgården till byn har vi glaciärer, och det är otroligt hur mycket de smälter på en säsong. Det handlar om många meter. De som har bott här länge ser jättestora skillnader på hur det såg ut för tio år sedan jämfört med nu.
Vill komma tillbaka
En termin stannar Anna på Svalbard den här gången, men hon vet redan att hon kommer vilja åka tillbaka.
– Jag känner att jag definitivt kommer att återvända, men jag vet inte på vilket sätt. Jag är förälskad i platsen och den har helt klart överträffat mina förväntningar! Eftersom byn är så liten så träffar man mycket nya vänner och får hänga med ut och hjälpa till med grejer. Jag har fått prova på att köra hundspann till exempel, säger Anna som strax behöver avsluta samtalet för att ge sig ut med hundarna igen.
Mastersuppsats om kolsänkor och betesmark
Efter hemkomsten till Sverige ska Anna skriva på sin mastersuppsats. Då blir det fokus på Sverige och Gullringen igen.
– Jag har under sommaren varit hemma på gården och tagit väldigt många jordprover. Kortfattat är tanken att skriva om hur kol lagras i betesmarker och hur det kan bidra till att mildra klimatpåverkan. Klimatpåverkan är den röda tråden, avslutar Anna.