Sverige tog två bronsmedaljer i skidskytte-VM den 14 mars. Det var också den dagen Bengt Westrins liv förändrades. Under en promenad föll han ihop – och fick spendera följande åtta veckor på sjukhus.
– Det är klart att jag har varit nedstämd ibland, men jag försöker se det positiva i allt, säger Bengt Westrin.
Det är nog få i Vimmerby kommun som inte vet vem Bengt Westrin är. En föreningsmänniska ut i fingerspetsarna. Konsertarrangör och ideellt aktiv på flera sätt.
Han är en profil som nästan alltid har ett leende på läpparna.
Men den 14 mars i år förändrades hans liv radikalt. Tillsammans med sin fru Anne Westrin tog han en fika och såg Sverige ta två medaljer i skidskytte-VM.
– Jag sa till min fru att vi tittar på skidskyttet och sedan tar vi en promenad. Jag gick med stavar och efter ett tag sa Anne att jag släpade vänster stav. Jag sa att det inte var något, men vi vilade någon minut. När vi fortsatte sa hon att jag fortfarande släpade. Men det var lugnt sa jag, berättar Bengt Westrin.
"Hur mår du egentligen?" frågade Anne när de hade kommit en bit bort mot VOK-stugan.
– Det kanske är blodtrycket, sa jag. Sedan föll jag bara ihop.
Bengts arm hängde inte med och det såg Anne. En person som stod ute på sin tomt ringde 112. Kort senare kom ambulansen – och det var Bengts granne som körde den.
– På 51 minuter var jag i Västervik och blev snabbt omhändertagen.
Det visade sig att han hade fått en hjärnblödning. Ett besked man såklart aldrig önskar få.
– Jag minns att de sa dag två att vi inte behövde åka till Linköping, för att det hade slutat att blöda. Det var positivt, men jag var som ett paket.
Så här i efterhand minns du att du kände att något var på gång?
– Nä, det gjorde jag inte. I journalen stod det kraftig huvudvärk, men det minns jag inte att jag hade. Jag hade ingen känsla av att något var på gång.
"Tränat hela mitt liv"
I åtta veckor blev han kvar på sjukhuset i Västervik. Bengt ville direkt igång och träna.
– Det fanns en träningslokal bredvid mitt rum och jag rullade in med rullstolen där så fort jag kunde. Jag har tränat hela mitt liv och ville igång med det direkt.
Men läkarnas besked gjorde honom nedstämd.
– "Det kan ta tre, fyra eller fem år innan du återhämtar dig", sa de. Det blev som ett mantra att det skulle ta så väldigt lång tid. Jag fick en sjukgymnast i Västervik, Johanna hette hon, och vi pratade väldigt mycket. Jag hade en vänstersidig förlamning, men inget problem med talet. Johanna visste var gränserna skulle ligga och att jag ville träna, träna, träna. Men att det skulle ta så lång tid gjorde mig nedstämd. Det hade räckt med att fått höra det en gång. Johanna sa att med min inställning, målmedvetenhet och envishet kan det gå snabbare.
Efter ett tag kunde Bengt resa sig upp på egen hand, lite senare tog han några första steg och ytterligare lite senare gick han 50 meter utan något stöd. Han fick träna på att gå i trappor.
– Allt sånt där var stort, varje litet steg man tog betydde mycket.
Den 9 maj fick han komma hem.
– Då funderade man ju på hur det skulle gå nu. Jag fick bostadsanpassning när jag skrevs ut och jag är väldigt nöjd med all hjälp jag fick. Vimmerby kommun har varit kanonbra. Jag fick en sjukgymnast, Sabine, som frågade vad jag hade för målsättningar och så jobbade vi efter det metodiskt.
Han fick också åka ner till samrehab och hoppades att de skulle våga köra hårt med honom.
– Och det gjorde de, det var så härligt. De undrade vad jag hade för målsättning och jag sa att jag ville kunna gå före midsommar. Vi testade en massa olika saker och med hjälpmedel.
En vecka innan midsommar skedde det.
– Jag satt hos Alexandra Dagsdotter och skulle sen gå till en arbetsterapeut för att få igång fingrarna. Hon sa "du kan gå dit". Det kan jag väl inte, sa jag, men det gick, de gick bakom mig och jag klarade det. Herregud, det kändes så stort.
Efter det gick han i en trappa, upp och ned, för att träna.
– Det kändes så jäkla skönt när man kommit dit.
Efter ett tag ville han, efter allt hans fru Anne gjort för honom, försöka göra något hemma.
– Jag testade att köra dammsugaren och dammsög hela huset. Den känslan, det är svårt att förklara.
"Alltid letat efter de positiva bitarna"
Bengt satte upp nya mål tillsammans med sjukgymnasterna.
– Ett mål är att spela tre hål golf på Tobo innan snön. Då plockade jag fram golfklubborna och började svinga. Kompisarna sa: "Tre hål? Du spelar väl hela banan!", säger Bengt och skrattar.
Efter en kräftskiva nyligen var Bengt rädd att han skulle bli helt slut.
– Det är så mycket vila. Ett tag var det bara mat, sova, mat, sova och så fortsatte det så. Men på söndagen, dagen efter kräftskivan, var det halvskapligt väder och då tyckte jag att vi skulle åka ut till Tobo. Anne och jag gjorde det och vi spelade hål två. Jag spelade från damtee och hade inga hjälpmedel. Jag slog ut, chippade in och var i hålet på sex slag. Vanligtvis klarar jag det på tre men det var ändå så stort att klara av det. Jag försöker hela tiden vara positiv och tänker mycket på en sån som Anna Holmlund. Kan hon åka skidor igen, så kan jag också göra vad jag vill.
Att Bengt Westrin är välkänd för sin optimism och glädje till livet går sällan att ta miste på.
– Man måste se till de positiva bitarna i tillvaron, det har jag alltid letat efter. Det går inte att bara se det negativa. Jag såg ett program om en tjej som krockat allvarligt, det var med i Sofias Änglar, och hon hade åkt på en svår skada. Hennes föräldrar byggde en träningslokal åt henne och allt sånt där triggar igång mig.
Med bostadsanpassningen fick han en ramp som skulle hjälpa honom ta sig in och ut ur huset. Till en början tyckte han att det var väldigt jobbigt.
– Rampen sa att jag var sjuk, det var så jag kände när jag kom hem. Jag ville plocka ner den så fort jag bara kunde. Nu tänker jag mer att det handlar om att jag är på väg att bli frisk.
Han har också tappat väldigt mycket i vikt. 16 kilo har försvunnit.
– Det är mycket muskler jag har tappat. Nu försöker jag äta ordentligt och äta rätt mat. Inte för mycket socker, inte för mycket salt, utan mycket frukt.
Hade sömnapné
Orsaken till Bengts hjärnblödning kan bero på flera saker. Sannolikt handlar det om sömnapné, vilket innebär att man har upprepade andningsuppehåll när man sover.
– Luftvägen upp till hjärnan blir tillknäppt så att hjärnan inte får syre. Läkaren sa tidigt att han inte såg något högt blodtryck, vilket är en annan vanlig orsak, och då sa jag att jag aldrig haft särskilt högt blodtryck, men att jag inte gjort så mycket åt min sömnapné. Det undrade han förstås varför. Jag hade inte brytt mig så mycket om det.
Under två nätter utvärderade man hur Bengt sov. Under bara en timme hade han 77 andningsstopp.
– Det var inte konstigt att det blev som det blev med andra ord.
Nu sover Bengt med en CPAP som skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning.
– Jag blev rätt snabbt van vid att använda den, det är inga större problem. Nu kan inte jag sova utan den. Nu kan jag sova 10-12 timmar om natten och känner mig hur pigg som helst. Jag hoppas att fler ska undersöka om man har sömnapné, för det kan sluta illa.
"Känt nedstämdhet"
Bengt Westrin säger att han har insett värdet av att vårda sina relationer.
– Man upptäcker hur många goda vänner man har. Jag vet inte hur många som kom och hälsade på, drack kaffe med mig och pratade bort en förmiddag. Att ens vänner visar att de bryr sig, det betyder mycket. Jag och Anne var tillsammans med två vänner från Linköping och tittade på Lalehs konsert i Vadstena. Det var när jag var som sämst, men vi rullade in med rullstolen där och jag fick sitta på handikapprampen. Det var den bästa sittplatsen, säger Bengt.
Du är ju en person som alltid har många järn i elden. Hur jobbigt har det här varit?
– Man har känt nedstämdhet. Jag vill inte säga depression, men nedstämd har man varit. Varför är det så här? Jag vill inte ha någon uppiggande tablett för då är jag inte Bengt. Nu känner jag att jag är Bengt. Bara en sån sak som att jag var med på styrelsemötet med tennisklubben, det betyder mycket. Att göra sånt jag brukar göra ger mig mycket och att man känner att man har många vänner också. Jag vet inte hur många bullar jag har ätit under den här tiden, säger Bengt och fortsätter:
– Jag har utsatt mig för allt jag har varit rädd för. Ibland kommer känslan av nedstämdhet, men det mesta har gått över förväntan.
Blir det en press också?
– Det gör mig lite rädd ibland. Jag måste klara det här och jag vill inte svika alla som ställt upp på mig genom att ge upp. De känslorna försvinner ganska snabbt, alla blir glada när de ser mina framsteg och det gör mig positiv. Har jag klarat mig genom det här hittills, så kommer jag nog klara nästa steg också. Ibland kommer nedstämdheten, men det vore konstigt om den inte gjorde det. Jag har så många härliga människor runt omkring mig. Det handlar om att ta små, små steg och ibland får jag känslan av att allt kommer fixa sig, att allt kommer bli bra men det kommer ta lite tid.
Hur tänker du långsiktigt nu?
– Jag tror att jag kommer kunna göra det mesta som jag vill igen, det är det stora målet. Att kunna gå 18 hål på Tobo är ett annat. Att rampen ska plockas bort. När man får en sån här smäll får man inte köra bil heller och på sikt vill jag göra det. Det kan nog ta några år.
Han behöver också lära sig cykla på nytt.
– Det vågar jag inte försöka förrän balansen är total igen.
Ett drygt halvår har gått sedan där marsdagen som förändrade allt.
– Allt har gått så otroligt snabbt och då vill jag att det ska fortsätta att gå fort. Det var en vän som ringde och sa att han inte skulle önska sin värsta fiende det här, men om det var någon som skulle drabbas var det jag:
– "Med din målmedvetenhet och envishet klarar du det här", sa han. Att envisheten kan vara en positiv egenskap är jätteskönt att göra. Det får ta tid, men jag vill kunna göra allt igen.