Emad har varit i Sverige i nio månader – ”Vill hjälpa Sverige som Sverige hjälpt mig”

Flyktingkatastrofen som världen upplever är den värsta sedan andra världskriget. Hela Europa berörs. Och i Sverige är trycket stort. Över 12 000 ensamkommande asylsökande ungdomar väntas ta sig till Sverige i år.

Dagens Vimmerby kommer under parollen "Min flykthistoria" träffa människorna bakom siffrorna. Träffa de ensamkommande, som oftast beskrivs i tal eller massor. Vi vill låta dem prata, låta dem höras – och låta dem drömma. 

Det är torsdag när jag besöker boendet för ensamkommande flyktingbarn i Södra Vi. Dagen till ära firas den muslimska högtiden Eid al-adha. Jag sitter ner med alla och äter. Det bjuds på lamm och ris. Emad ler, pratar med alla – och verkar allmänt glad och öppen. 

En stund senare slår vi oss ner tillsammans. Han är fortfarande bara tonåring, men hans tonårsliv skiljer sig ganska mycket från det typiskt svenska. Det handlar inte så mycket om första kyssen, första fyllan eller sökandet efter sig själv. I stället har hela hans tonårsliv präglats av krig. Samma år som Emad fyllde 13 bröt kriget i Syrien ut. Han minns tiden dessförinnan. 

– Då var allt bra. Min pappa hade affär, jag studerade och allt var jättebra. Mina första tolv år i Syrien var bra och jag var glad. Sedan kom kriget, säger Emad och ler ansträngt. 

Ibland stockar sig hans röst under vårt samtal. Då tar Emad personalens hand och greppar den hårt. För att få stöd. För att känna sig trygg. 

– Det började hända väldigt mycket. Vi bodde precis utanför Damaskus på ett ställe ungefär lika stort som Södra Vi. Militären var alltid där, vi kunde inte gå ut, vi kunde inte studera eller jobba. Överallt var det flygplan över oss, säger Emad och visar med båda händerna. 

"Han är första problemet"

Emad sitter flera hundratals mil från där han föddes. Flera hundratals mil från sitt älskade Damaskus och från sin mamma och sin pappa. Men han är inte ensam. Var femte syrier har flytt landet sedan kriget inleddes. 

– Det finns så många frågor om kriget. Det började med att människor började säga att vi inte hade något bra liv, att det inte var något bra samhälle. Polisen och regimen dödar alla som ifrågasätter. De dödar alla. De kan inte prata, det enda de kan är att döda. 

Hur ser du på Bashar al-Assad?

– Assad... Han är det första problemet. Först är diktaturen och sedan kommer alla andra problem. Ungefär halva befolkningen ville ha honom, halva inte. Sedan finns IS. Innan kriget var det inga problem mellan kristna och muslimer eller mellan muslimska grupper, men så kom kriget och då blev det fokus på det. Alla vill döda varandra. 

Har du sett IS med egna ögon?

– Jag har inte sett dem med egna ögon, men IS är inte riktig islam. Det enda de gör är att döda och förstöra, det är inte den riktiga islam de företräder, säger Emad Bayzeed. 

Fängelse i Jordanien

Efter flera år av krig bestämde sig Emads föräldrar en dag. Framtiden fanns inte i Syrien. 

– Vi kan inte leva här, sa de. Pappa ville inte att jag eller min bror skulle tvingas in i militären eller i IS. Pappa ville bara sina barns bästa. Han ville inte att vi skulle bli dödade.

Hela familjen tog sig till Jordanien och var där ett år, men stannade inte längre.

– Till slut bestämde sig jag och min bror för att vi måste åka. 

Det blev en omvälvande och lång resa innan tryggheten skulle uppenbara sig. Algeriet, Jordanien, Turkiet, Algeriet, Tuinisen och Libanon. I Jordanien, när de återvände för andra gången, sattes de i fängelse i fyra dagar. I Turkiet försökte de betala flyktingsmugglare för att kunna åka med en båt till Grekland. Men de hade inte råd. Till slut kom de på en båt från Libyen till Italien. 

– Vi väntade i elva dagar innan vi kom på en båt. Vi var 350 stycken i en båt som var 7 meter.

Hur var båtresan?

– Jag var jätterädd. Det tog tio timmar, men när vi kom i land hjälpte den italienska polisen oss. De var snälla mot de som var snälla. Men några tog kort på båten och då tog de deras mobiler och slängde i havet.

Förmodligen för att inte människor ska veta att dessa båtar går. 

– Jag vet inte hur mycket vi har betalat, men det är mycket. Det var min bror och mina föräldrars pengar. 

I Italien fick Emad och hans 23-årige bror hjälp vidare. En italiensk man skjutsade dem till Tyskland – där Emads bror stannade. 

– Han ville bo där, sa han. Men jag ville till Sverige, jag har min farbror i Vimmerby sedan två år tillbaka, så jag åkte vidare med tåg. 

Till slut kom Emad till Malmö och anvisades till Vimmerby. Det är nio månader sedan. 

– Sverige är jättebra. Nästa år hoppas jag att jag kan börja ett gymnasieprogram, säger Emad förhoppningsfullt. 

Har du mycket kontakt med familjen?

– Ja, kanske två gånger i veckan. Det blir bara sämre och sämre i Syrien. Jag har två bröder och en syster kvar och jag tänker mycket på dem. 

Vill du att de ska komma hit?

– Jag försöker hjälpa dem att komma hit, men jag vet inte vad Migrationsverket säger. 

"Måste bli bättre"

Emad kan bra svenska för att ha varit här så kort tid, även om han själv inte vill erkänna det. 

– Jag måste bli bättre. Det är svårt, men lärarna ser till att vi tränar mycket. 

Vad visste du om Sverige innan?

– Att det var ett bra land. Jag visste att när det var krig i Irak, så kom många till Syrien och de sa att de hade släktingar som kommit till Sverige. De sa att Sverige tar hand om dem och hjälper dem och många andra människor. 

Vad betyder Sverige för dig?

– Alltså, Sverige betyder jättemycket. Det är ett jättebra land. Alla människor är snälla och i Tyskland är inte alla lika snälla. Här kan jag gå på gatan och alla hälsar på mig. De tar hand om många flyktingar till skillnad från andra länder. 

Jag frågar om han vill återvända den dagen kriget är slut och Syrien kan återgå till det normala igen. Emad skakar på huvudet. 

– Jag ska tillbaka en gång till och hälsa på min familj, men jag kan inte börja om igen. Jag vill jobba här och jag vill att mitt liv ska vara här. Jag ska försöka att hjälpa Sverige som Sverige har hjälpt mig. 

När kan eländet i Syrien ta slut, tror du?

– Jag vet inte, men det kommer ta många år. Kanske tio, kanske femton, kanske tjugo. Det kommer ta tid. Innan kriget var allt som i Sverige nästan. Det fanns inga problem och livet var jättebra. 

Vad vill du jobba med i framtiden?

– Ibland vill jag bli polis, ibland vill jag bli bilmekaniker. Jag vet inte än, men jag tror polis. 

Som en sista fråga undrar jag vad han gör på fritiden.

– Jag spelar mycket bordtennis, säger han och ler. 

Innan jag lämnar tar vi en match. Jag får storstryk.