Robert Blom svarade för en mycket stark insats i sin debut i Novemberkåsan och kom på 35:e plats i totalen. Foto: Ossian Mathiasson
Robert Blom, 17, körde Novemberkåsan direkt när han fick göra det. Vimmerby MS-debutanten klarade av mandomsprovet – och tog sig i mål.
– Det är så jäkla gött att man kom i mål. Vilken känsla, säger han.
Till vardags studerar den 17-årige Vimmerbykillen på golfgymnasiet i Linköping och har det som sin huvudsakliga sport.
När beskedet kom att årets upplaga av Novemberkåsan skulle hamna i Vimmerby blev han sugen på att göra sin debut och lyckas med bedriften att köra i mål, något som hans pappa Herman Blom löste i Vimmerby 2008.
Av 185 startande förare var det 119 förare som tog sig i mål – och debutanten Robert Blom kom i mål och visade att all träning gjort nytta.
– Mitt mål var att ta mig i mål och nu står jag här, jag är jätteglad, säger Robert Blom.
Drygt 20 förare från Vimmerby MS startade helgens stora tävling i Vimmerby och flera tvingades bryta under tävlingens gång.
"Kände knappt igen sig"
Bortsett från elit- och VMS-åkaren Calle Bjerkert, som slutade sjua i totalen, var det Robert Blom som blev hemmaklubbens bäste förare. Han slutade på 35:e plats i totalen och 16:e plats i juniorklassen.
– Kåsan var nog som en kåsa ska vara, det fanns sina ställen för att kunna köra fast och stenen var tuff, fy fan. Sista nattsträckan trodde jag aldrig skulle ta slut, det var så jäkla mycket sten överallt och man ville inte köra sönder något heller, säger Robert Blom.
Hur var nattsträckorna kontra dagsträckorna?
– Det var riktigt sönderkört på kvällen och natten, man kände knappt igen sig i skogen. Jag fick fråga mig själv om jag hade där tidigare, säger Blom.
Att köra Novemberkåsan har varit en dröm för honom under många år – och nu klarade han mandomsprovet på första försöket.
– Jag var ändå rätt pigg när jag begav mig ut på sista sträckan, det var bara att köra. Jag hade aldrig någon stund där jag funderade på att bryta utan jag var positiv hela vägen och åt bra under servicen.
"Var ett sånt jäkla liv"
På andra kvällssträckan gick växelspaken av och han körde fast några enstaka gånger men på det stora hela upplevde han en problemfri tävling.
– Jag körde fast i några surhål men det hände på publikställen så folket bara kastade upp mig och hojen. Jag fick aldrig lyfta själv, vilket sparade energi.
Vad säger du om publikstödet?
– Det var ett sånt jäkla liv stundtals, ibland hörde jag inte motorcykeln för att de skrek så mycket. När man kom in på crossbanan och visste att man nästan hade kommit i mål så njöt man. Det var en härlig känsla.
Blir det fler kåsor för din del nu?
– Nja, kanske. Vi får se. Jag körde mest för att tävlingen gick i Vimmerby, annars hade jag nog inte kört.