Årets barn- och ungdomsförening. Konstant rosade för integrationssatsningen. Full pott för herrlaget i seriestarten. Allt frid och fröjd i Vimmerby IF? Inte riktigt. Självklart är turbulensen runt den brottsmisstänkte mannen ett bakslag för föreningen.
Alla som sysslar med idrott vet att man inte behöver begå några fel för att misslyckas. Man skjuter i stolpen och förlorar. Man får en osannolikt orättvis domare och blir totalt bortdömd. Man skapar tusen chanser, men förlorar för att motståndarna skapar en enda.
Ingen lokal förening har ens varit i närheten av att lika enträget pränta in sina värderingar i spelare, ledare och funktionärer som Vimmerby IF. I VIF står man upp för mångkultur, allas lika värde och uppför sig som en förebild.
Utifrån verkar VIF:s värdegrundsarbete oklanderligt. Ändå står man här med en A-lagsspelare som är misstänkt för tre olika brott; våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman och narkotikabrott.
VIF kommer säkert att förändra sina rutiner efter det som hänt, men föreningen har förstås ingen skuld i detta.
*
Skulden faller ensam på den man i 20-årsålden som försatte sig i den här situationen. Rättsväsendet får nu utreda om han begått något lagbrott. Domstolar bestämmer vem som är skyldig och inte skyldig – inte arbetsgivare.
Kommer rättsväsendet fram till att personen är skyldig antar jag att det är tack och god natt från Vimmerby IF. Frias han – eller om incidenten kommer i annan dager – kanske spelaren får en andra chans. Med den information som finns tillgänglig för tillfället är det svårt att slå fast vad som är rätt och fel.
Först måste vi får mer fakta på bordet.
*
En annan fråga i hela historien är: vilka krav kan vi ställa på idrottsmän i Vimmerby?
Alla journalisters svåraste fråga är alltid: skriva – eller inte skriva?
Media skriver i stort sett aldrig ut misstänkta gärningsmäns yrke eller fritidssysselsättning. Anledningen är enkel: yrket är inte relevant för förståelsen av brottet. Undantagen är vid mycket grova brott, om personen erhåller allmänhetens förtroende, om personen är en kändis – eller om det är en idrottsman.
Det är alltid lockande att skriva så mycket som möjligt och det saknas facit över vad som är rätt och fel. Just därför är det nödvändigt att noga fundera igenom sina publiceringar.
Våra lokala idrottare är duktiga och mycket omskrivna i de lokala tidningarna. Men de är inga stjärnor. Vissa av dem har ersättning för sitt idrottande, men i stort sett ingen har sin idrott som heltidsjobb. Fotbollen, ridningen, ishockeyn, tennisen, innebandyn, motorsporten är som mest ett extraknäck, som minst en fritidssysselsättning.
*
Precis som andra människor bör idrottare vara förebilder för unga som ser upp till dem. Frågan är hur stora krav man kan ha och hur långt ner i seriesystemen de ska gälla. Ska division två-spelare med en fotbollsinkomst på kanske 50 000 kronor per säsong ha rätt att dricka alkohol bland folk någon gång då och då? Ska de ha rätt att festa loss i stadens nattliv under säsong? Bör de beskrivas som idrottsmän om de misstänks för brott?
Alltså: var det en vanlig 20-åring som greps i lördags natt eller var det en fotbollsspelare?
Alla publicister måste göra sin egen bedömning. Själv tycker jag att division två i fotboll, division ett i ishockey och division två i innebandy är för låg nivå för att det ska vara befogat att avslöja misstänkta gärningsmän som idrottare.
Att unga män – fotbolllsspelare, elektriker, företagare, politiker, lärare – dricker för mycket och beter sig illa på krogen händer titt som tätt. Det mediala straffet ska inte bli hårdare bara för att personen i fråga råkar idrotta på fritiden.