- Nu åker vi in i i Värmland, känns det spännande? frågar mamma.
- Mm, säger jag och ljuger.
För det känns inte alls spännande. Det känns bara fel. Jag försöker hålla modet uppe, tänker att jag kanske är hungrig, att det är därför det inte känns bra i magen. Men jag vet att det inte handlar om mat. Det handlar om att flytta till Värmland och gå på folkhögskola. Min magkänsla säger nej till den här idén. Inte bara säger. Min magkänsla ropar och skriker och vevar med röda varningsflaggor och skickar nödraketer. Min magkänsla vill att jag vänder om. Nu med detsamma. Men vi fortsätter. Skog, rondell, någon slags fabrik där de tillverkar gula grävmaskiner och andra traktorer. Det känns deppigt och min magkänsla försöker skaka om mig inifrån. Jag mår illa.
*
När vi kommer fram till skolan får jag nyckeln till mitt rum av en kvinna vars handslag är lika dallrigt och energilöst som en trött pizzaslice och rummet jag ska bo i luktar unket och har någon slags rökskador i taket. Snart mörknar det, och mamma och pappa måste åka. Jag märker att mamma försöker fördröja deras avfärd, hon vill inte lämna mig här. Det gör allting ännu mer smärtsamt.
Sedan åker de. Bilen rullar iväg och jag står kvar bredvid byggnaden som ska vara mitt hem. Det liknar någon slags vårdinrättning, och när jag ligger i min säng på kvällen har jag ont i hjärtat. Jag kanske till och med gråter. Magkänslan tjatar, om och om igen:
Åk hem.
Jag stannade. Det skulle visa sig vara det bästa jag gjort.
*
Det är en annan dag, en annan tid, och jag har några minuter tidigare kissat på en sticka. Två rosa streck fastnar i mina ögon och nu sitter jag med raggsockor i sängen och lyssnar till Ernst Kirchsteigers lena röst när han pratar om golvfärg i ett gammalt avsnitt av ”Sommartorpet”. Desperat försöker jag klänga mig fast i den lilla trygghet som finns kvar, medan magkänslan vevar med armarna, tar ifrån tårna och skriker:
FLYYYYYYYYY!!!!!
Jag flydde inte. Det skulle visa sig vara det allra bästa jag gjort.
*
Det har många gånger sagts att man bara ska ”lyssna till magkänslan” när någonting viktigt ska göras, när ett stort beslut ska tas. Jag säger: gör inte det. Eller gör det, om du vill, men det är inte alltid magkänslan som har rätt. Den kan ha det, förstås. Som när jag nyss träffat mannen i mitt liv och han var på väg till sin squashmatch efter vår första frukost och min magkänsla dansade runt i blommiga shorts och ropade:
Kör! Kör!
Eller som när jag fick frågan om jag ville vara med i en teateruppsättning av Cabaret och spela rollen som ”Fräulein Schneider” och magkänslan körde runt i ett flygplan med en banderoll som meddelade:
Ta chansen!
Men den är inte alltid att lita på, magkänslan. Ibland har den rätt, ofta har den fel. Den är förrädisk. Och feg. En trygghetsnarkoman av rang. Som den där tråkiga kompisen som aldrig vill prova nåt nytt. Som vill gå på McDonald´s när ni är på semester i Budapest ”för att man vet vad man får där”. Så tänk efter en extra gång när magen protesterar.
För när magen skriker nej KAN det ändå bli det bästa du nånsin gjort.