Linnéas Lördagskrönika: Om mina tuttar vore Skottland

Knäppet skaver där bak. Det är ett sånt med tre olika storlekar, beroende på hur hårt jag vill att det ska spänna. Hur säker jag vill vara på att den inte åker av om jag gör bomben i det sommarvarma vattnet. Mintgrön, med vita prickar och smala band över axlarna. Solen steker trots att jag sitter i skuggan under trädet. Strålarna tar sig igenom de små löven och är obarmhärtigt varma.

Det vattentåliga mintgröna tyget har blivit svettigt. Jag får lust att bara slita av mig skiten och visa tuttarna för hela stranden.  

Plötsligt gör jag det bara.

Jag sliter av mig bikinin och plastspännet flyger iväg och landar i det torra, gula gräset. Sedan kastar jag mig upp och springer mot vattnet. Jag håller tygstycket i ena näven och skriker ”FRIHET!” som vore jag den kvinnliga Willam Wallace och mina tuttar vore Skottland. Mina vita, svettiga och pyttesmå bröst guppar i sommarvinden och jag springer och springer och resten av strandbesökarna ställer sig upp och skriker ”LEVE TUTTARNA OCH KAMPEN!”.

 *

Eller så gör jag inte det. Varken springer eller kastar mig i eller sliter av mig bikinitoppen. Nej, den sitter stadigt där den ska. Klibbig mot min sommarhud, utan minsta skräck för att bli avsliten. För varför skulle den vara rädd – inte flashar man brösten hur som helst. Jag låter den vackert sitta på, det är bestämt så. Fettklumparna är hemliga, och ska så förbli.

Nej, vänta! Så här var det förresten!

Jag sitter på stranden och svettas i min bikini. Då kommer en polisman fram och ber mig att vackert avlägsna det mintgröna överdelsplagget omedelbart. Vänligt, men bestämt. Och plötsligt vill jag inte alls slita av mig det längre. Jag vill låta plagget vara, vill inte röra en fena. Men polismannen upprepar, det är bestämt så nu.

Nej nej, vänta. Så var det ju inte heller. Det som hände var att jag satt kvar, med tuttarna insvepta i det mintgröna tyget. Visst hade jag väl kunnat ta det av mig, men det hade blivit ett himla ståhej där på stranden. Det hade känts ovant också, att inte skyla dem.  

*

Jag kan tycka att det är jäkligt opraktiskt, det här med mer eller mindre hemliga kroppsdelar. Särskilt om den hemliga kroppsdelen är ett par tuttar och särskilt om det är någon som använder dessa som matgömma. Det är också typiskt att det är just mina tuttar som har blivit hemliga, och inte tuttarna som generellt är ännu mindre. Typ snubbarnas tuttar. Jag menar, eftersom att deras tuttar inte används på det sättet som mina kan användas.

Det är också opraktiskt med de här hemliga tuttarna just eftersom att det är två fettpåsar där det med stor sannolikhet kan samlas oändliga svettmängder, till exempel på en varm sommardag. Dumt då att behöva gömma dem, istället för att helt öppet sitta och fläkta med dem som helikopterpropellrar. 

*

Jag undrar om folk från andra kulturer sneglar på mig och min mintgröna bikini. Folk från de få kulturer där allas bröst dinglar fritt, kvinnors som mäns. Om de tycker synd om mig, tänker att jag är nedtryckt. Tänker att det är hemskt och sorgligt med de starka normer och regler som gör att svetten hopar sig i min lilla tuttklyfta, bakom det vattentåliga tyget.

Ändå känns det skönt att ingen beordrar mig att ta av mig det mintgröna plagget. Jag vill gärna bli av med det osynliga kravet att skyla tuttarna, men jag vill inte ersätta det med ett krav att visa dem. I Frankrike har det så kallade ”burkiniförbudet”, som har lett till att poliser tvingat kvinnor i burkini att klä av sig på stranden, börjat upphävas. Och jag tänker att det är rimligt.  Tänker att om är det några händer som ska ta av mig bikinitoppen, så ska det inte vara någon annans. Det ska vara mina egna.