Den här veckan skriver DV-krönikören Linnéa Nestor om arv och rättvisa.
Det här med arv är ju bland det mest orättvisa som finns. Jag har inget bättre förslag på hur efterlämnade ägodelar bör hanteras, men i grunden är det ojämnt. Den ena föds till att ärva två gårdar, tre etagelägenheter och sjutton miljoner, medan den andra föds till att ärva ett trasigt armbandsur, en död krukväxt och en ilsken katt. Den ena får allt och den andra inget.
*
Trettiofem par trosor. Jag har trettiofem par trosor. Lägger ut alla på soffan och fattar inte vart de kommer ifrån. Om de har smygknullat med varandra i byrålådan och förökat sig, eller öppnat härbärge för frusna, övergivna underkläder.
Det har de förstås inte. Det är jag som har köpt dem. Vartenda par har jag betalat säkert minst trettio spänn för. Trosor för över tusen kronor. Jag funderar på hur många jag behöver, och kommer fram till att det räcker gott och väl med tjugo. Även det är i överkant. Resten gör jag mig av med, lätt som en plätt. Nästa grej är skor, det kommer inte gå lika lätt.
Vi byter sovrum hemma, och återigen är det dags att rota fram den gamla klassikern ”Rensa i röran med feng shui” av Karen Kingston. Ögna igenom den för att tycka att det är ömsom flummigt och ömsom genialiskt. Men framförallt för att varje gång inse att det är som att få luft under vingarna att skänka bort gamla grejer som bara tar upp plats. Ändå är det gång på gång skitjobbigt. Trosor är lätt, jag har inga emotionella kopplingar till mina trosor, men resten. Typ tröjor. ”Den här fick jag ju av farfar, den kan jag inte göra mig av med. Och den har var ju min favorittröja när jag gick på folkis. Och den här hade jag på mig när jag träffade min bästis för första gången. Och den där är ju egentligen snygg, det är ju bara det att jag inte brukar välja den om morgnarna för att det aldrig är rätt dag.”
Sen kommer insikten, att DET ÄR EN SAK. Tyg, skor, en pryl, ett par hörlurar som inte funkar. De är atomer, materia. Världen kommer inte rämna, minnena kommer inte förloras, även om jag skänker bort den här prylen till second hand. Mitt nya knep är att utgå från platsen och utrymmet, istället för att utgå från själva sakerna. Hur mycket kläder tycker jag att det är rimligt att ha. Hur många böcker vill jag ha i bokhyllan. Hur många ”bra att ha”-saker är verkligen bra att ha.
*
I ett litet skrin ligger tolv silverskedar som jag aldrig har använt. De börjar bli missfärgade och jag kan bara inte göra mig av med dem. Jag har fått dem en och en av mormor. Varje födelsedag, julafton, på konfirmationen och studenten. Arvet. ARVET. Tur att de i alla fall inte är ett hus, tänker jag. Vilket är ironiskt, för vem skulle tacka nej till ett hus?
Den ena får allt och den andra inget. Ändå tänker jag att det inte bara är svartvitt. För det följer ju någonting annat med de där rikedomarna. Förväntningar, outtalade och uttalade krav. Det följer med ett litet osynligt och bärbart fängelse.