Duon Carolina Miskovsky och Daniel Pettersson inledde fredagens spelschema. Carolina brukar vara en del av Visfestivalens husband Fest Totale (som förövrigt dyker upp på lördagen) Det var hennes sjätte år på festivalen enligt henne själv men Daniels första.
Nyckelharpisten och riksspelmannen Daniel Pettersson gav Carolina ett extra instrumentlager i deras samarbete. Förutom egna låtar som ”Den långa vägen hem” och avslutningsvisan ”Sagan om ringen-låten” tillägnade de ”Sommarkort” av Peter R. Ericson till Jack Vreeswijk som på grund av sjukdom måste stå över ännu en festival. Jacks pappa Cornelis har spelat in den mest kända versionen.
Love Antell blandade
Därpå följde Love Antell. För den stora massan är han mest känd för att ha frontat gruppen Florence Valentin på tidiga 2000-talet. Han spelade flera låtar från den eran och det blev drag i ruinen under ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” och ”Pokerkväll i Vårby Gård”. Den sistnämnda handlar om en barndomsvän som efter en fängelsevistelse drog på sig en skuld på 40 000 kronor och som i sin tur ledde till just pokerkvällarna som beskrivs i texten. Dessutom gled låten över i ”I Fought The Law” till publikens förtjusning. Love framförde även musik från senare år som ”Ögonblick av klarhet” om tillståndet på planeten.
Personliga teman
Flerfaldigt Grammisnominerade Pernilla Andersson har växlat mellan att jobba som producent, låtskrivare och sångerska. Bland annat har hon producerat skivor åt Svante Thuresson vid millennieskiftet och Svante var en av många som tillägnades en sång under hennes uppträdande. ”Handen på höften” tillägnade hon sin far och Svante som var goda vänner. Hon kallade kvällen för ett terapimöte med musik på temat svåra ämnen. Sången ”Ystad badflicka 1957” handlar om hennes mamma och hur hon bokstavligt talat blev det titeln beskriver. Några andra exempel på sånger som Pernilla spelade var ”Vintern blev för lång”, ”Johnny Cash och Nina P.” och ”Koltrast vid Haväng”.
Ödmjukt med överraskningar
Weeping Willows var fredagens sista akt och sångaren Magnus Carlsson berättade inledningsvis hur ödmjukt glada bandet var för att ännu en gång blivit inbjudna till att uppträda på Visfestivalen. Detta firades genom att de blandade in en hel del nya osläppta låtar i sin spellista. Inledande ”Summer Waits For Me” var en av dessa. Det blev en typisk Willowsblandning av upptempo som i ”Butterfly” och melankoli som i deras klassiska ”Touch Me”. De bjöd även på lite avdammat ljudgodis när de för första gången på runt 20 år spelade ”Falling” live. Lagom till andra halvan av konserten kom molnen in och släppte ett lätt duggregn över Västervik, vilket Magnus tyckte var passande väder och tackade han där uppe för rekvisitan. Weeping Willows hade för kvällen dessutom ett perfekt ljud som gav alla instrument ett elegant utrymme.
Stefan Härnström