Hundratals personer strömmade till stadsmuseet Näktergalen i helgen när boken ”Jag minns mitt Vimmerby del 2” släpptes. På plats fanns även författarna, som fick signera böcker så det glödde om pennorna.
För fem år sedan gav stadsmuseet Näktergalen ut boken ”Jag minns mitt Vimmerby”. I den bjöd ett tiotal före detta eller nuvarande Vimmerbybor på sina personliga berättelser om uppväxter och händelser i och kring Vimmerby.
Succén blev total, och ganska tidigt började det komma önskemål om en uppföljare.
Nu är del två klar och i lördags var det boksläpp på Näktergalen.
"Blev helt paff"
Hundratals personer letade sig dit och på plats fanns även de dussintalet författare som bidrar med varsitt kapitel i boken.
En av dem var Anders Lindblad, sportkrönikör på Svenska Dagbladet och tillika sekreterare i Bragdnämnden, som är uppvuxen i Södra Vi men har levt mer än halva sitt liv i Stockholm.
– Jag blev helt paff över att det var så mycket folk och sådant intresse. Det här var överlägset personligt rekord i att skriva autografer, säger han och skrattar efter ett väl förättat verk med alla bokdedikationer.
Biltur med mamma inspirerade
Ingången till Anders Lindblads berättelse i boken är en biltur med mamma Kerstin, 90 år, på mors dag i våras.
– Mamma och jag tog bilen och åkte runt i trakterna kring Södra Vi. Bland annat åkte vi till det lilla stället Slätmon mellan Södra Vi och Gullringen, där hon växte upp.
– Torpet finns inte kvar längre, men vi letade upp stenen som utgjorde farstutrappan. Det var en skön känsla, och vid sådana tillfällen kommer det verkligen över en att rötterna aldrig går ur. För mig är Vimmerby kommun och Södra Vi alltid hemma, och jag är nog här sex-sju gånger varje år, berättar Anders.
"Ett hedersuppdrag"
Och helgens möte med sin gamla hemstad blev lika kärt som vanligt.
– I dag är ju Vimmerby något helt annat än den stad jag flyttade från, även om all charm finns kvar, och kanske ännu mer nu. Då fanns det ju inte på kartan att staden skulle ha en sådan här utveckling med alla turism.
– Särskilt roligt den här gången var att träffa allt folk. Jag kände igen många av dem, men kunde inte placera alla. När man sedan hälsade och började prata var det många gamla minnen som kom upp, säger Anders Lindblad, som dagen till ära hade dragit på sig mörk kostym, vit skjorta och slips.
– Jag ville markera att det här är en högtidsdag. När jag fick frågan i våras om att vara med, behövde jag inte ens fundera på saken. Det här har verkligen varit ett hedersuppdrag, där man har känt sig utvald.