Hobby blev företag – vill ta hand om hästar som far illa

Maria Möllerfors från Mariannelund, eller Mia som de flesta känner henne som, fick sin första häst redan som sexåring. Idag är hon 44 år och har levt i stort sett hela livet som hästägare.

– Jag var på gårdsmarknad utanför Eksjö när jag var fem år gammal och där provade jag på turridning. Jag fastnade för hästar och tjatade ihjäl min kära far tills jag fick min första ponny ”Sockan”, berättar Mia Möllerfors om bakgrunden till det stora intresset.

Intresse blev företag

Nu har intresset utvecklats till ett företag med hela landet som arbetsområde. För ett par månader sedan startade hon Sallys Chans med målsättningen att ta hand om hästar som behöver omplaceras eller är i behov av akutplacering på jourhem.

– Jag bodde en tid utanför Kalmar, där jag jobbade med travhästar under 4,5 år. Det var där min stora kärlek till varmblod föddes och det är därifrån min första travhäst kommer.

Men det finns också en mörk baksida som berör Mia Möllerfors starkt.

– Det är ofta de hästarna som hamnar fel, tyvärr. Det är friska hästar kanske inte mer än sju-åtta år. När de gjort färdigt sin tävlingskarriär är de inte vatten värda, utan skickas ofta till slakt. Det ligger många sådana annonser ute nu på varmblod, före detta travhästar, som söker nytt hem.

Vad fick dig att starta det här företaget?

– Det har varit en dröm sedan jag var liten. Då ville jag bli veterinär, men blev undersköterska istället med mycket djur. Jag har både hönor, hund, katter och brinner för hästar. Jag hyr stallplats i Prästmåla och fick den briljanta idén att testa att starta jourhem. Jag vill kunna hjälpa hästar som far illa och hjälpa till vid omplaceringar till nya hem, så kan de bo hos mig under tiden, så de slipper gå till slakt.

Har du sett ett större behov av det här?

– Ja, det har jag faktiskt gjort. Går man in på olika sidor ser man hur hästar bortskänkes. Det är en-två nya annonser varje dag.

Vad har du fått för respons?

– Ingen direkt, jag har inte behövt hjälpa någon än, men så har jag bara gått ut via sociala medier hittills. Dessvärre tror jag att det finns ett stort mörkertal, folk vågar inte ta hjälp för de vet inte var hästen hamnar någonstans. Jag tänker också kontakta Länsstyrelsen för att erbjuda mig att ta emot hästar de omhändertagit för akutplacering. Det händer precis som med katter och hundar. Det är mer sådant än man tror idag, ägare som inte sköter sin häst ordentligt eller inte har råd att ha den kvar, men tyvärr pratas det inte mycket om det.