Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Vimmerbykillen Hugo Bäckman berättar i en öppenhjärtig intervju om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Foto: Linus Johansson

Hugo, 22, lever med psykisk ohälsa: ”Rädslan jag har är viljan att dö”

Tänk dig att varenda liten vardagssyssla blir så jobbig att du inte har energi för att klara av den. Tänk dig att du inte vet om du ska klara av ditt arbete när du vaknar nästa dag. Hugo Bäckman, 22, från Vimmerby vet hur det känns. Han är en av många människor som lever med psykisk ohälsa.
– Det finns en orättvisa i att alla inte kan få må bra och det gör mig förbannad. Men vad hjälper det mig att gå runt och vara förbannad för att jag har åkt på det här? Det är en sjukdom och det är inte något jag kan göra åt det, säger Hugo Bäckman när vi träffar honom.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

För 10-15 år sedan var psykisk ohälsa ett begrepp som inte användes särskilt frekvent. Något som var obekvämt för många människor att ens ta till sig. Cancer är en sjukdom. Feber också. Och magsjuka. Men psykisk ohälsa?

Som tur är har vi kommit så mycket längre nu. Jo, psykisk ohälsa är en sjukdom. Det är inte ett tillstånd som kan slås bort. Det är en sjukdom som, likt cancer och många andra hemskheter, tar liv. Liv som i många fall knappt har hunnit börja. 

Som vilken 22-åring som helst

Det är en härlig sommardag när jag tar en kort promenad bort mot det som i Vimmerby kallas för gula kiosken. Jag är ett par minuter tidig. Det är Hugo Bäckman också. Det är om honom och hans och många andra människors hårda och dagliga kamp som den här texten ska handla. Jag frågar hur han mår. Svaret kommer inte omedelbart.

– Jo, nu är det väl på väg åt rätt håll igen.

Vi tar en kort promenad till hans lägenhet på Gillegatan. Det är enkelt att konstatera att Hugo Bäckman ser ut som vilken 22-åring som helst. Som alla andra den här dagen är han klädd i t-shirt och shorts. Vänsterarmen pryds av en tatuering.

”Tur att jag uppfattade det så tidigt”

Vi slår oss ned i en soffa i vardagsrummet med varsin kopp kaffe. Hugo Bäckman är inne i en tung period. Hans ansiktsuttryck och trötta ögon vittnar om det. Hade jag mött honom på stan hade jag möjligen tänkt att han sovit dåligt i ett par nätter. Nu vet jag att det beror på en sjukdom. Psykisk ohälsa. En sjukdom som den här killen kommer tvingas handskas med, inte i en vecka, inte i en månad eller ett år, utan i hela sitt liv.

– När jag ser tillbaka var det en jävla tur att jag uppfattade det så tidigt och att jag sökte hjälp så fort. Jag tror att jag hade haft det fruktansvärt mycket jobbigare i dag om jag inte hade sökt hjälp så tidigt, säger Hugo Bäckman.

Slog till med full kraft

Vi backar bandet en handfull år. Det var då, under gymnasietiden, som sjukdomen började göra sig synlig för Hugo Bäckman på allvar. I en tid där han i de bästa av världar hade njutit för fullt av livet och haft stora planer för framtiden. Istället slog ångesten och depressionen till med full kraft.

– Då kom det mer kontinuerligt och det var då jag märkte att det faktiskt handlade om ångest och depression. Att det började komma i just gymnasiet var nog för att pressen började komma då. Allt blev mer seriöst och man visste att betygen skulle ha betydelse.

”Bröt ihop totalt”

I tvåan på gymnasiet kom den första stora kollapsen. Skolarbete lades på hög och livet kändes allt svårare.

– Det är ju småsaker som egentligen inte betyder ett skit, men som kan få en att kollapsa när man inte är riktigt stabil.

Ungefär ett år senare, runt jul och med bara ett halvår kvar till studenten, kraschade Hugo Bäckman rejält.

– Innan hade jag mer blivit lite irriterad, småledsen och lätt bekymrad. Men då låg jag i sängen och höll på att börja gråta och hade ingen aning om varför. Jag försökte skaka av mig det. Men det var också då jag började ta till mig att det här är ångest. Två nätter låg jag med de där känslorna. Den tredje natten släppte jag på allt och gick in till mina föräldrar och bröt ihop totalt.

Tog hjälp av kurator

Många människor, inte minst i Hugos ålder, hade nog försökt att slå bort alltihop som något som snart går över. Men han förstod att det inte skulle gå över och bestämde sig för att ta hjälp.

– Jag bestämde mig direkt för att gå till kuratorn. Att gå upp på morgonen, att gå till skolan, allt blev jobbigt. Det var väl där och då som allting började på allvar med min fajt i mig själv. I det läget fick jag hjälp att förstå vad det handlade om, vad det var som hände med mig. Sen var det viktigt att ha någon på skolan som jag kunde gå till när som helst.

Allt större problem

Vimmerbykillen säger att det är svårt att veta vad det är som gör att han mår dåligt från gång till gång.

– Ofta kan det finnas en liten triggare, men det går inte alltid att sätta fingret på det. Alla saker som kan påverka livet påverkar mitt mående, som vänner, familj, jobb, skola och pengar. Med åren har det blivit både bättre och sämre. Ju äldre man blir desto större problem finns det som man kan stöta på. Samtidigt har jag lärt mig att våga vara öppen, att prata om det och att söka och få den hjälp jag behöver 

Mycket stöd

De tre-fyra senaste åren har Hugo Bäckman varit väldigt öppen med sin sjukdomsbild och det har hjälpt honom mycket.

– Tack vare det har jag kunnat få väldigt mycket stöd från vänner och familj. De vet hur de ska bemöta mig nu. Det är inte mycket man som utomstående kan göra om man inte vet vad psykisk ohälsa, ångest och depression är. Det har kanske varit den svåraste delen, att faktiskt få mina föräldrar att förstå att jag mår skit, att jag inte vet varför och att de inte kan göra något åt det.

Uppgivenhet

Helt klart var att livet inte blev enklare när Hugo Bäckman hade gått ut gymnasiet och skulle ge sig ut i arbetslivet.

– Första gången jag låg hemma i flera veckor och knappt åt något var i samband med att jag började jobba på Prefab. Jag hade fantastiska kollegor runt mig där, men jobbet var för stressigt för mig och jag gick in i väggen.

Han minns också en resa med vännerna för ett par år sedan.

– Det brast med några av mina polare där och det gjorde att jag totalt kollapsade. Det var en känsla där jag bara ville försvinna. Uppgivenheten jag kände där är inte att leka med. Känslan av att det här inte går att rädda, den är obehaglig.

”Det här går inte längre”

Hugo Bäckman tittar först ned i golvet och sedan upp på mig.

– Jag har ingen rädsla för döden, den finns inte där. Jag dör när jag dör. Om jag är 90, 80 eller 50 år, min tid kommer när den kommer. Rädslan jag har är viljan att dö. Den känslan kommer till och från. Jag skulle aldrig göra något dumt. Det har jag sagt till mina föräldrar också, självmord är ingen utväg för mig. Jag vet att när jag kommer ur det här och mår bra igen, om det så är nästa vecka eller om två månader, då vill jag inte dö, då vill jag leva. Men känslan är så obehaglig, det är svårt att förklara för någon som inte själv har känt den.

Är du orolig att det ska komma så dåliga dagar att du faktiskt kommer att göra något dumt?

– Ja. Jag har haft några sådana dagar de senaste två åren. Dagar där jag känner att nej, det här går inte längre. Men jag vet hur jag ska göra när de dagarna kommer. Först och främst har jag min medicin som gör att jag går ned i varv och att ångesten dämpas.

Beror på hur livet ser ut

Just känslan att han inte har kommit lika långt i livet som många andra i hans ålder är tuff, säger Hugo Bäckman.

– När man blir äldre och börjar få känslan av att man inte lyckats med något, då är det tufft. Man kollar omkring sig och ser att folk skaffar familj och har stabila jobb. Och jag sitter här i min lägenhet, just nu arbetslös, även om jag går in som lite vikarie i skolan.

Även när det gäller vikariejobbet kan dock sjukdomen ställa till det rejält.

– Att kunna jobba på ett normalt sätt är en dröm i sig för mig. Förra veckan blev jag inringd som vikarie och jobbade fyra halvdagar, den här veckan har jag inte jobbat ett enda pass. Det beror förstås på hur mycket hjälp de behöver, men också på hur mitt liv ser ut. Är jag stabil tackar jag ja till mer, ibland för mycket. När jag är i botten, som jag är nu, tar jag inte på mig något. Jag kan vakna vid klockan sju på morgonen och bara ligga och skaka och inte veta var jag ska ta vägen. Att då veta att man ska börja jobba en halvtimme senare, det går inte.

”Ska kunna leva med det”

När vi träffar Hugo Bäckman är han inne i en period där ångesten har tagit överhanden. Där panikångestattacker kan komma och gå.

– Jag älskar mina föräldrar och kompisar. Men när jag har perioder som nu är det min ångest som ligger mig närmast. Om jag har planerat att åka till någon, orkar jag det med ångesten? Är jag någonstans och ångesten kickar in, ska jag åka hem då? Allt handlar om ångesten och målet är att komma bort från den känslan. Mitt mål är att kunna studsa tillbaka och fortsätta dagen trots en ångestattack. Man ska kunna leva med det, hur hemskt det än låter. 

”Gör allt för att hjälpa mig själv”

I arbetet för att utvecklas åt det hållet är psykologbesök och tabletter en viktig del. Tidigare ville Hugo Bäckman helst undvika att, som han säger, ”tugga medicin”. Så känner han inte längre.

– Jag har kommit fram till att göra allt för att hjälpa mig själv. Jag ser inte en enda anledning till att fajtas och fajtas och må sämre och sämre. Då går jag hellre till någon som vet vad han eller hon pratar om och som kan hjälpa och guida mig. Jag har tabletter som jag kan ta hela mitt liv, som inte påverkar mig kroppsligt utan som hjälper mig att bli mer uppåt. De tar jag dagligen, till och från, och har gjort så i två år.

Drömmer du om ett liv utan tabletter?

– När det gäller tabletter så har jag kommit till insikten att vad fan gör det om jag käkar det. Det man ska vara försiktig med är beroendeframkallande grejer. Jag har inte längre något mål att bli tablettfri. Hjälp kommer jag alltid att söka om jag behöver det.

Måsten är jobbiga

Istället är det helt andra saker 22-åringen drömmer om.

– Mitt mål är att bli så pass frisk att jag kan leva ett ”Svensson-liv”. Att kunna plugga och bli det jag vill bli, att hitta ett jobb, skaffa hus, familj och hela den processen. Helt enkelt att kunna må bra och att ändå kunna leva när jag mår dåligt. Det är mitt mål och min dröm.

Just nu känner du inte att du är där?

– Nej, nej, långt därifrån. För mig är varenda måste jobbigt. Ska jag städa lägenheten kan det ta två veckor att mentalt förbereda mig för att ta fram dammsugaren. Och arbetsförmedlingen skulle jag gå till första dagen efter att jag blev arbetslös. Det var i början av maj och jag har fortfarande inte varit där.

Ingen snyfthistoria

Nyligen valde Hugo Bäckman att publicera en text på Instagram och Facebook för att göra psykisk ohälsa mer synligt. Lite senare tackade han också ja till en intervju med Dagens Vimmerby.

– Inlägget som jag gjorde har jag velat göra så länge. Jag har inte gjort det för att jag inte orkar höra att folk tror att det är en snyfthistoria. Jag vill inte att folk ska kolla på mig och tycka synd om mig. Det är samma sak med den här intervjun. Jag tackade inte ja till att träffa er för att det ska ses som en snyfthistoria. Visst, det finns de som kan tycka att jag är en snyftare som söker uppmärksamhet. Men om det är 100 personer som säger så om mig och att en enda personer känner att det var till hjälp, då är jag nöjd. 

Brinner för att hjälpa andra

Hugo Bäckman säger att han brinner för att hjälpa andra människor.

– Om det kommer någon till mig och behöver hjälp med just den här biten är det en så jäkla skön känsla. Då vet jag att de litar på mig och tror att jag kan hjälpa dem. Sen är det inte alltid jag kan det, men varje person jag kan hjälpa minsta lilla ger mig ett glädjerus. Att stötta andra är också det som hjälper mig mest.

Även om vi har kommit långt och att allt fler vågar prata om psykisk ohälsa, så finns det fortfarande många människor som håller sjukdomen för sig själva.

– Vi är många som mår dåligt. Numera är det många som vågar prata om det, men det är fortfarande många som inte vågar säga något alls och det är där det farliga kommer in.

Känner du att det går åt rätt håll?

– Ja, helt klart är vi på väg åt rätt håll. Men vi har fortfarande långt kvar till att de flesta ska våga prata om sina problem och sin sjukdom. 

En machokultur

Hugo Bäckman tillhör troligen den kategori människor som har svårast att prata om och acceptera psykisk ohälsa, unga män.

Varför tror du att man i många fall inte vill prata om psykisk ohälsa?

– Speciellt när det gäller killar är det att vi ska vara så macho jämt. Kanske inte killar i allmänhet, men i många grupper med grabbar är det så att man ska vara maskulin och manlig, men ska inte ha såna här känslor. Det gör att om man då känner sig som den enda i gruppen som mår dåligt då vågar man inte prata om det. Då blir man den minst maskulina, den minst manliga, den minst tuffa, vilket jag tycker är skit bara. Det sätter inte en prägel på hur du är någonstans. Sen kan jag inte tala för alla, men jag tror det har en stor del i det.

Något av det sista Hugo Bäckman säger när vi träffas är ord som varenda människa borde ta till sig.

– Livet är värt att fightas för. Vi måste kämpa för varandra. Det gäller alla människor. Tillsammans är vi starka, ensamma är vi svaga.

Linus Johansson

Linus Johansson

linus.johansson@dagensvimmerby.se

073 843 54 27

5 kommentarer

Stresskadad 2018-06-10 12:14:02

Hej Hugo.
Starkt av dej att berätta allt det där. Bra när någon kan och orkar berätta på begripligt sätt hur det är att ha psykiskt ohälsa.

Har själv lidit av psykiskt ohälsa i flera år och fysiskt ohälsa därtill.

Själv har jag svårt att uttrycka mitt mående i skrift, särskild då när jag inte mår så bra. Försöker dock aktivera mig och göra någon nytta varje dag, men man måste få vila också när kroppen säger ifrån.

Har arbetat alldeles för mycket och stressad i mitt liv som jag nu får betala för.

Göran 2018-06-10 14:15:22

Lider verkligen med dig Hugo. Det är för jävligt att behöva må så speciellt som ung människa. Jag har haft exakt samma problem.

Det du beskriver är GAD (generaliserad ångest), kopplad med panikångest. Panikångesten kan kicka in när som helst, och speciellt om man bara tänker på att man inte ska få ångest.

Det som hjälpte mig efter många år av problematik var medicin. Är besvärsfri sedan 10 år tillbaka.

Om du inte har fått medicinen Efexor, eller Venlafaxin som den också heter, så prata med din läkare. Det kommer att förändra ditt liv.

Annelie 2018-06-10 14:57:06

Det va starkt gjort att lyfta detta ämne. Önskar att flera vågar öppna sig och prata om psykisk ohälsa. All heder till dej Hugo man är starkare än man tror.

Mvh. Annelie

Kjell-Åke Larsson 2018-06-11 05:11:41

Stark av Hugo att berätta om sin psykiska ohälsa. Har själv psykisk ohälsa i form av bipolär sjukdom, vilket är ett helvete ibland. Känner igen mig i allt det Hugo säger.

Tyvärr finns det mycket fördomar om psykisk ohälsa.

Anneli 2018-06-11 16:16:36

Vilken kille! Tack Hugo för att du hjälper till att lyfta detta med psykisk ohälsa. Du delar det med många och det är så viktigt att våga prata om det. Jag vet många som kämpar hårt. Du är modig som berättar om ditt liv.
Mvh Anneli

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: