Dagens Vimmerbys krönikör undrar vad som är en kris för Moderaterna om inte det här. Foto: Stefan Härnström
Fyra av fem toppnamn har avsagt sig uppdrag. Många ledamöter har röstat emot partiets budget. Och budgeten har lett till en massiv förtroendekris bland väljarna.
Frågan är: vad krävs för att Moderaterna själva ska beskriva sin situation som en kris?
Hon har ingen lätt uppgift, gruppledaren Marie C Nicholsson. Hon leder ett parti som tappat sitt självklara ansikte utåt, som på mindre än ett år tappat fyra av sina fem starkaste kort, som röstat igenom en massivt avskydd budget, som ska styra en kommun i ekonomisk kris, som måste hantera en folkomröstning och som för en politik som helt uppenbart inte har stöd hos sina egna ledamöter.
Moderaterna lyckades bara få fyra av nio mandat att rösta för sin egen budget i fullmäktige. Hade de socialdemokratiska ledamöterna uppvisat en bråkdel av den moderata splittringen skulle budgeten ha fallit.
Marie C Nicholson vill inte kalla läget för en kris. Oavsett vilket ord man väljer att använda: Moderaternas situation lär inte kunna bli värre.
Tog med motorsågen
Ylva Sandströms avhopp i veckan blottade splittringen i Moderaterna. Det har regnat politiska avhopp i Vimmerby sedan valet, men nästan ingen har kritiserat sitt eget parti vid sin avgång.
Per-Åke Svensson (C) gjorde det inte. Claes Roos (M) gjorde det inte. Lars Nilsson (C) gjorde det inte.
När Ylva Sandström berättade om sitt avhopp tog hon med sig motorsågen – och kapade både budgeten och budgetprocessen. Lyssna bara här:
Skolnedläggningarna ”löser inte problematiken”.
”Vi borde ha gått mer på djupet”.
”Jag är väldigt besviken”.
Höjden av oansvarighet
Ylva Sandström ställer angelägna frågor om varför människor i Vimmerby mår dåligt och varför vikariekostnaderna är så höga. Jag har också ställt de frågorna upprepade gånger. Jag har också krävt att politiker och tjänstemän ska gå på djupet med socialens underskott.
Där finns den långsiktiga lösningen – både för medborgarnas hälsa och Vimmerbys ekonomi.
Ylva Sandströms partikamrat Micael Glennfalk tycker att politiken redan har gått på djupet med socialnämndens underskott – men inte hittat något svar. ”Jag har inte receptet”, sa han nyligen i Dagens Vimmerby.
Majoritetens budget är en naturlig följd av den slutsatsen. Det vore förstås höjden av oansvarighet att låta socialen fortsätta gå med mångmiljonunderskott år efter år. 100 miljoner i underskott på fyra år är redan många många miljoner för mycket. Och hittar man inga kostnader som kan kapas inom socialnämnden måste man tillföra mer medel – och har man inga fria medel måste man frigöra medel från andra verksamheter.
Därför kapas kulturskolan. Därför läggs skolorna ned. Därför införs investeringsstopp.
Alliansbudgetarna mellan 2011-2015 har lämnat kommunens ekonomi i ett mörker som kommer att ta år att hämta igen – och alla verksamheter kommer att få lida för att få en ekonomi och kommun i balans.
Majoritetens budget löser inte Vimmerbys problem – men det är den första budgeten på länge som inte förvärrar dem och som på allvar försöker ta itu med underskotten i kommunens drift.
Någon som är avundsjuk?
Kommer en ekonomi i balans få Moderaterna i balans? Jag vet inte. Klart är att budgetarbetet har splittrat partiet och att Tomas Petersson och Marie C Nicholsson står inför angenäma uppgifter. De måste:
- Få rätsida på kommunens ekonomi.
- Samla partiet.
- Återvinna majoritetens förlorade förtroende.
- Hitta en väg genom folkomröstningen.
- Ta fram idéer och företrädare som kan vinna valet 2018.
Någon som är avundsjuk?