Jag har små bröst. Det beror förstås på vem man jämför med, men jämfört med de flesta har jag små bröst. Jag väntade länge på att de skulle växa sig större, när jag var fjorton tänkte jag ”snart, snart växer de till sig”, men det gjorde de aldrig. Nu är jag tjugonio och har slutat vänta.
Det finns många ord en kan använda för att beskriva mina bröst. "Planka" är ett sådant ord. "Bistick" är ett annat. Jag använder sällan dessa ord själv. Det är ganska få situationer då jag känner att jag behöver berätta för folk att mina bröst nästan ser ut som bistick eller att jag har så små bröst att min framsida har samma form som en sågad gran.
Andra har däremot haft användning av dessa ord när de vill beskriva mina små körtlar. Inte i någon språkövning som går ut på att hitta annorlunda ord för kroppen, utan bara helt apropå ingenting. Ibland utan att vi ens är bekanta, faktiskt.
Som när jag och en vän liftar genom Skåne, strosar längs en sommarhet trottoar och letar efter någonstans att sitta och någonting att äta, och en främling plötsligt ropar ”planka” efter mig. Jag hinner inte uppfatta vem det är, men jag hinner uppfatta att det är till mig.
Eller när jag är kär på högstadiet och han jag är kär i skickar fylle-sms till mig med ganska svajig meningsbyggnad. Jag fattar inte vad han menar, tills jag förstår att han menar just bistick, som i insektsbett, och inte bestick felstavat. Han vill bara påminna om att mina bröst är så himlarns små. Ifall att jag skulle råka glömma.
*
– Den här är lite fransig upptill och jätterund och rolig. Den här är lila och lite knölig, den ser ut som mina lår när dom skakar, säger Stina Wollter i en tv-intervju. Hon håller fram några grönsaker som ligger i en skål på bordet framför henne och berättar att på det sättet kan vi också se på våra kroppar.
– Vi är formäventyr, säger Stina Wollter och jag tänker ja. Ja, det är vi ju. Jag är ett formäventyr, inte en planka. Jag tänker att jag kanske är ett päron, eller en ananas, ibland en morot.
I ett videoklipp på internet pratar professor Caroline Heldman om ”The Sexy Lie”, och om fenomenet ”habitual body monitoring”, vilket är vanligt främst bland flickor och kvinnor. Fenomenet innebär att vi ser oss själva utifrån. Och vi gör det ofta. Funderar över hur benen ligger, hur håret ser ut, vem som tittar på oss, vem som inte tittar på oss, hur ljuset faller, om dubbelhakan syns. Vidare förklarar Heldman att flickor, genom reklam och media, lär sig att betrakta sina kroppar som projekt som ständigt kan förbättras och som ska tittas på, medan pojkar lär sig att se sina kroppar som verktyg.
Jag har provat den tanken. När det känns jobbigt, när den känns fel, när jag har vaknat på fel sida, i fel skinn. Då har jag tänkt att den är ett helt fantastiskt verktyg. Min kropp. Den har två armar som kan bära saker, två ben som kan ta mig framåt, tio tår jag kan känna på vattnet med.
Det är en bra tanke, om och om igen: min kropp är ett verktyg. Jag känner hur jag plötsligt förvandlas. Hur det finns en kraft inuti. Jag är inte en skulptur på ett museum, inte en utställningshund som ska poängsättas. Jag är en hammare, ett fordon, en termometer. En båt när jag simmar.
*
– Att vi ska definieras av våra ytor bara, det blir ju fullkomligt befängt, säger Stina Wollter i tv-intervjun. Och det har hon ju rätt i, Stina. Att vi ska definieras över huvud taget är väl egentligen ganska onödigt, i alla fall av andra än oss själva. Så om du verkligen känner att du behöver hitta ord för att beskriva mina bröst, utan att jag ens har frågat, då kanske det är dags för dig att sluta vara en megafon och bli någonting annat. En askkopp, en matta, en köksfläkt, vad vet jag.
Hitt på nåt själv.